Djungel

Jag fryser och ska inte klaga mer på det :-) Visar i stället några bilder på mig och ponnyn Sun (passande namn) när vi gjort oss redo för en ridtur till Friendship beach. Var en riktigt varm dag och den thailändska fuktigheten klistrade fast kläderna på kroppen.

Trampade glatt ner till pojkarna i går. Möttes av en lång stråle vatten i lösdriftshallen. Runt denna ståle var det en ordentlig pöl med vatten. Detta lilla spektakel hade fångat hingstarnas uppmärksamhet och de lekte glatt med vattnet. När jag lyckats knuffa mig förbi alla hästrumpor så såg jag att det gått en ventil i en av vattenkopparna. Jag förstörde allt det roliga genom att driva ut pojkarna och ringa stallägaren. Vi lyckades laga den läkande koppen efter ett tag (till pojkarnas stora besvikelse). Cielo som inte alls gillar att bli blöt drog en lättnadens suck och kom fram för att titta så att vi gjort ett gediget arbete. Han provdrack och gick sedan tillbaka ut till maten. Han är inte mycket för ståhej min häst. Han är inte direkt förtjust av påhitt som vattenland, regn och allt annat som har med vatten att göra. Det enda man ska använda vatten till, är att dricka det.

Jag köpte inte bara en dunjacka. Jag tog även en windstopper. Ifall det blåser ;) Det är också en Horseware. Nu ska jag bara hitta mig en riktigt varm mössa med öronlappar så är jag rustad för en vargavinter i stallet.

Jag är så less på att frysa i stallet. Hur jag än klär mig så fryser jag som aldrig förr. Har nu beställt en ny jacka. Köpte mig en dunjacka. Självklart en Horseware och så klart är den röd :) Nu behöver jag inte frysa om rumpan längre.

Det har varit kallt idag. Snö i luften. Nu på kvällen bestämde den sig för att äntligen ramla över oss. Det blåste och snön riktigt slog i kinderna. Jag gillar det. Känns verkligen att man lever då! Försökte hitta pojkarna nere på lösdriften. De var inte i skogen, inte vid höhäcken, inte i lösdriftshallen och inte ute på ängen. Jag gick och gick, sökte och sökte. Det snöade och blåste. Jag lyste med lampan och längst bort kunde jag till slut skymta en mörk fläck som rörde lite på sig. Hittade hingstflocken men de var långt, långt bort så jag drog mössan ännu längre över öronen och tog med mig Nemo upp till stallet igen. Brr. Måste köpa mig en värsting ficklampa, en lång jacka och en mössa med öronlappar.

Åkte ut till stallet för att klappa på lilla C. Känner mig bättre idag och kan färdas lite bättre. Jag kan röra fingrarna och knyta händerna. Det känns toppen. Cielo tittade glatt på mig men vägrade att lämna maten. När jag klampat genom leran så var det värt de tunga stegen. Han stack ner sin lilla mule i min hand och tittade intensivt på mig. Den vita stjärnen lekte under manen. Det är någonting speciellt med den och jag kan aldrig låta bli att rufsa hans lugg och klia hans panna. Cielo är min kärlek och han är värt varenda steg i leran :-)

Nu ska jag ta min medicin så jag kommer garanterat att däcka för i kväll.

Så här cool ser inte jag ut när jag kör Cielo men det gör Leif Berggren. Han är i mina ögon Sveriges (och Italiens) bästa kusk och kommer alltid att vara det. Han är lite extra cool för att han kört in min PRE! Det är en viss skillnad på när jag, blåbäret Nina kör och när han körs av ett riktigt proffs. Gunilla, som är Leifs fru, har hjälpt mig så många gånger och varje gång gör hon det med ett leende. Hon får dessutom Cielo att länga steget och han får en så fin form i kroppen! Varför kan inte jag lyckas med detta? Enligt Gunilla så kommer jag att klara det. Jag ler och konstaterar att det är skillnad på folk och folk. Jag kan rida och jag kan köra men ett proffs har jag insett att jag aldrig kommer att bli :-)

Jag är bara så tacksam för att det finns så underbara människor som gör ens vardag så mycket lättare. Jag kommer alltid känna mig så tacksam till Leif och Gunilla för att de gav Cielo en chans och tillät sig imponeras av hans framsteg.