Min sjukgymnast gick i pension i höstas. Hon är världens bästa sjukgymnast och har botat min ischias många, många, många gånger. Det var med sorg i rösten hon i höstas meddelade mig att det var sista gången vi träffades. Jag kände för min egen del att fy f*n vad skit. Vem skulle ta över efter henne? Utan hennes exemplariska behandlingar så skulle jag aldrig klara vintern. Men det gjorde jag. Helt utan minsta symtom. När jag nu fick denna eländiga huvudvärk så tänkte jag att jag i alla fall måste ge den nya pojken en chans. Ringde och bokade en tid och tjejen som svarade sade glatt att min finska sjukgymnast jobbar en dag i veckan från och med nu. Jag bokade snabbt in mig och lade allt hopp på att hon skulle kunna hjälpa mig.

Klev idag in till henne trött och sliten men hoppfull. Hon tittade på mig medlidsamt. Den blicken sa allt, jag ser sjuk ut. Hon bad mig sitta ner och så tittade hon på mig...länge, innan hon sa:

- Men lilla Nina, vad har du varit med om? Fy, så hemskt. Jag har precis läst igenom journalen de skickat från sjukhuset. 

Hon tittade lugnt på mig och förväntade sig inte ett svar. Hon lade en hand på min axel och sa bara:

- Nu tittar vi igenom dig.

Det gjorde hon. Hon masserade, tryckte, knådade och undersökte. Hon hittade inte en enda spänning eller ömhet i kroppen men konstaterade att det var inte väntat. Hon log mot mig och sa att spänningar inte passar in på min personlighet. Det var snällt sagt. Hon tycker att jag verkar lugn och harmonisk. Hon gjorde iordning några övningar till mig så att jag skulle kunna träna balansnerven eftersom hon, vad jag än har, konstaterade att den är skadad och behöver repareras.

Jag har dock gått runt och haft riktigt dåligt samvete hela dagen. Hon ställde en ledande fråga till mig och jag svarade utan att tänka. Jag ljög. Hon frågade.

- Men Nina, inte jobbar du nu va? Den finska betoningen gjorde att jag genast svarade:

- Nej, självklart inte. Jag log dessutom när jag sa det. Där satt jag, på britsen hos den finska sjukgymnasten, med min namnbricka från jobbet på bröstet. Vem fan är så konstig att man springer runt med en namnbricka på sig när man är off duty? Ja, uppenbarligen så gör jag det.

Cielo har vuxit de senaste dagarna, både på bredden och höjden. Han är så fin. Jag borstade upp honom ordentlig idag. Det har regnat i flera dagar så det är blött i hagen och han hade lera upp över öronen   . Han blev så torr, blank och fin att mitt mammahjärta värkte av stolthet. Min vackra lilla C håller på att bli stor och att jag upptäckte det just idag känns fantastiskt. Jag skulle egentligen suttit på planet till Barcelona och som vanligt så hjälpte Cielo mig att få en mer lättsam tillvaro. Jag kunde vända andra kinden till och inte bli alltför ledsen över att jag inte kan åka.

Cielo lerig från topp till tå

Borstad och skrubbad :)

Wythia är en alldeles underbar häst och nu är hon till salu. Skulle jag haft pengarna så skulle jag inte funderat två gånger. Jag hade köpt henne på stört   . Här är hennes försäljningsvideo!

Här är annonsen http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=610057&inriktning=&typ=

Passa på att köpa en riktig drömhäst!

All of these lines across my face

Tell you the story of who I am

So many stories of where I've been

And how I got to where I am
But these stories don't mean anything

When you've got no one to tell them to

Jag gick emot läkarens rekommendationer och började i går att jobba på heltid igen. Jag behöver ta tillbaka kontrollen. Jag måste få känna att det är jag som bestämmer över det onda, inte att det är det onda som bestämmer över mig. Jag orkade jobba hela dagen men stupade i säng när jag kom hem. Kom inte iväg till stallet eftersom jag inte vågade sätta mig i bilen, orkade inte riktigt vara igång för den delen. Vaknade mitt i natten av att jag mådde dåligt. När jag låg där med huvudet hängandes över toastolen så kände jag mig plötsligt inte lika tuff längre. Jag hade just då, i det ögonblicket, gett vad som helst för att någon skulle strukit mig på ryggen och sagt till mig att allt kommer att bli bra. Att jag inom bara några dagar kommer att vara helt frisk och allt kommer att bli som vanligt igen.

Jag tog mig iväg till jobbet även denna morgon. Jobbade hela dagen men önskade ingenting mer än att den skulle ta slut. Jag ville komma ut till lilla Cielo. Visste i mitt mammahjärta att han väntat på mig. Jag fixade Wythia först när jag väl var på plats. Hon blev så glad att se mig och jag blev glad av att se henne. När jag gick ner till Cielos hage så såg han mig på en gång. Han kom med snabba steg fram till mig och tryckte sin panna mot min hand. Jag kliade och strök honom precis överallt där jag kunde komma åt. Vi goades och myste...länge. Cielo lekte med mitt hår och höll sin lilla mule mot min kind. Det var precis som att han försökte fråga vart jag var i går.

Har sedan flera veckor tillbaka bestämt med brudarna att vi ska kolla på filmen "The Lucky one". Vi möttes upp på kvällskvisten och gick på bio tillsammans. Filmen var toppen och killen som spelade huvudrollen var det höga poäng på. Jag skulle aldrig ens fundera på att säga nej om han bad mig om en dejt ;) Hetare kille får man söka efter. När jag gick tillbaka till bilen så stannade jag upp för att det helt plötsligt slog mig hur vackert det är just nu. Våren är i full blom och jag håller på att missa den. Jag stod där länge, länge och bara tittade på allt det underbara.

Väl framme vid bilen så hoppade jag in och startade den. De spelade en av mina favoritlåtar "We are young" på radion och jag vred upp volymen. Har inte orkat/kunnat lyssna på musik på flera veckor och nu gav jag mig f*n på att det ska jag minsann göra. Styrde Mavericken ner på E18 och lät honom bestämma tempo. Tog en extra lång sväng hem. När jag klev ur bilen kände jag mig hel. Jag vägrar att låta mig knäckas. Det är jag som har kontrollen och det är jag som bestämmer hur min tillvaro ska vara. Ingen annan.

I climbed across the mountain tops
Swam all across the ocean blue
I crossed all the lines and I broke all the rules
But baby I broke them all for you
Because even when I was flat broke
You made me feel like a million bucks
You do
I was made for you

Har i dag målat min första bruna häst. Det slog mig när jag började måla att jag aldrig målat en brun häst. Har hunnit grunda och hoppas på att jag till veckan ska kunna ge honom liv. Han ser rätt så tråkigt ut just nu :) Om jag hinner klart så får han med lite tur flytta hem redan nästa helg.

Det är underbart med sol. Tog med mig Nemo på en lite längre promenad. Kände redan när jag klev upp från sängen att kroppen var bortrest. Huvudet dunkade och benen vägde bly och jag tror att det är ungefär så här det känns när man pratar om att man inte är på topp :) När jag gått halva promenaden så stannade jag för att vila lite. Ringde mamma och pratade med henne resten av vägen hem. Det är bra att det finns människor som kan distrahera mig. Väl hemma åt jag en ordentlig frukost och vilade på soffan. Strax innan elva åkte jag iväg till stallet för att beundra min lilla skönhet. Tog med en borste eftersom jag kände att jag inte orkade leda in honom. Han tyckte att det var helt okej. Tog på honom en grimma och han lät mig göra det helt utan protester. Tänkte att jag måste träna att ta på grimman även om jag inte ska ta in honom. Jag borstade och han var så nöjd. Han tittade på de andra och det såg ut som att han sa till dem att de skulle kolla på honom, för han har det så himla bra. Olle kom som vanligt fram för att hälsa. Jag kliade honom och vi pratade lite. Cielo försökte dock få min uppmärksamhet hela tiden. Han är rädd om tiden jag är där och jag förstår honom. Helt plötsligt en dag så dyker jag inte upp. Har varit mycket av det på senaste tiden. Har haft så dåligt samvete för honom när jag varit in mina svängar på lassa och när jag bara legat i sängen helt oförmögen att röra på mig. Hur mycket jag än velat åka ut så har jag bara inte kunnat. Är glad för att jag nu orkar vara igång. Vill verkligen inte hamna i det handlingsförlamade tillståndet igen.

Det bästa med att tappa fotfästet för en stund är att man verkligen inser vad som är viktigt i ens tillvaro. Jag älskar verkligen Cielo och han är den som gör att jag släpar mig iväg till stallet. Han gör mig frisk och jag kommer ännu ihåg hur det kändes att stryka honom i pannan efter att jag inte kunnat träffa honom på så många dagar. Blir lite tjock i halsen bara jag tänker på hur lycklig jag blev just då, i det ögonblicket. Men som det sägs; man måste vara frisk för att bli sjuk. Ibland kan man nog behöva få en knuff för att komma upp på rätt köl och uppskatta det goda i livet. Det är lätt att ta saker och ting för givet.

När jag kom från stallet så åkte jag iväg till Markan och käkade en mjukglass. Det var underbart gott :) Glassen visste vart den skulle och jag blev lite piggare. Städade lite när jag kom hem. Dammsög balkongen. Irriterade mig på mina utemöbler och började spåna på hur jag skulle vilja ha på balkongen i år. Planterade mina traditionella sockerärtor och bestämde mig för att sälja möblerna. Tog en bild och kastade upp den på Blocket. En timme senare stod jag med en bunt kontanter i handen och en tom balkong. Tänk så smidigt. Nu kan jag börja om från grunden. Vet exakt hur jag vill ha det. Ska ta tag i det när jag blir lite piggare :)

Nu är jag klar med tavlorna som jag målat till lilla Thea. Hon älskar hästar och började på ridlekis för flera år sedan. Då brukade jag åka med för att hjälpa till med att sadla, tränsa och leda. Det var underbart att höra hennes tjut när hon fick trava för första gången. Nu har hon ridit i många år och hästarna är verkligen någonting som betyder väldigt mycket för henne. Hästarna kommer nu att finnas med i hennes hem. De kommer att hänga på hennes rum så hon kan plocka ner dem och stryka på dem. Förhoppningsvis så kan hon då känna att hästarna finns med henne hela tiden. Hoppas att hon gillar tavlorna och att de skänker henne glädje. Det är roligt att få ge någonting till någon som lär oss så mycket om en annorlunda vardag, en liten flicka som ger sin omgivning så mycket.