Det händer inte ofta, men ibland får jag dagar då jag bara blir så jävla sur (på ren svanska). I går var en sådan dag. Jag skulle iväg och träna. Kom sent iväg från jobbet. Var tvungen att tanka bilen och var ännu senare hemma. Hade inte hunnit packa grejorna och sprang som en galning för att få koll på allt. När jag skulle lägga på hästtransporten så hade jag parkerat den så bra att den hängde kvar i luften trots att stödbenet var uppvevat. Ställde mig på den och hoppade. Hände ingenting. Fick med våld tvinga på den. Lastade hästen och åkte. Älskade Libero, han är så fin att åka med.

Väl framme lastade jag ur och hämtade alla grejorna. Klädde på honom och han stod som ett ljus hela tiden. Kom in i ridhuset och skrittade fram honom. Longerade lite och kunde se att han inte var med på noterna. När min tränare kom så fick Libeo leka med henne. Hon jobbade med honom på marken och när hon var klar fick jag tips på hur jag kan arbeta med honom. Vi avslutade med att jag fick  åka runt på Libero medan hon linade honom. Bästa Maria, hon lyckas alltid få även de värsta dagarna att kännas guld.

När vi kom hem var det becksvart ute. Det var dessutom svinkallt. Det har gått från sensommar till höst från en dag till en annan. Inte bra. Jag var inte riktigt beredd. Känns som att jag levt i tron om att det kommer att var sommar året runt. Det kommer det dock inte att vara. Första snön faller i Kiruna och vi bor farligt nära    .  Vill bara meddela vädergudarna om att jag inte är beredd, inte på långa vägar. Håll er ett tag till. Snälla!