Theos sång

Du somnar sött vid mammas bröst
Du finner lugn och ro
Och du ser världen är så stor
Du somnar sött vid mammas bröst
En ängel som du är
Och du är välkommen till oss

Vill ligga nära när du sover
Du är den finaste av gåvor
I dina ögon ser jag mig
Man blir glad
Av kärleken till dig

Du somnar sött vid mammas bröst
Du finner lugn och ro
Oh du ser världen är så stor
Du somnar sött vid mammas bröst
En ängel som du är
Oh du är välkommen till oss

Mitt liv har fått en helt ny mening
I detta kaos i en värld
Full av förnedring
Du sprider glädje i vårt hus
När du skiner upp som det gladaste av ljus

Du somnar sött vid mammas bröst
Du finner lugn och ro
Oh du ser världen är så stor
Du somnar sött vid mammas bröst
En ängel som du är
Oh du är välkommen till oss
Oh du e välkommen till oss

Jag kommer ännu ihåg hur det kändes. Att stå där och 30 minuter innan lektionen skulle börja så fick man reda på vilken ponny man skulle få rida under dagens lektion. Jag var sju år. Det var så gammal man behövde vara på "min" tid för att få rida på ridskolan. Älskade lilla Emme började på ridlekis när hon fyllt fyra. Nu är hon snart fem och har lyckats avancera sig in på riktiga lektioner. Var hennes ridlärare som frågade. Sådant gör mig stolt, oj så stolt. Underbara unge.

Denna vecka hade hon bestämt sig för att rida Trollet. Och hon godtog inte att få rida Twist, som hon alltid annars vill rida. Hon hade bestämt sig för Trollet och när hon bestämt något så brukar det bli så. Hennes snälla ridlärare lät henne byta. Hade varit en toppenlektion! Tänk vilken lycka! Det kan alla ridtjejer och killar där ute relatera till. Att lektionen blir som man tänkt sig och till och med lite bättre.

Att bli mamma är inte alls som jag föreställt mig. Frågan om hur det känns nu, fick vi på BVC i tisdags. Jag har innan jag blev gravid hört massor av skräckversioner om hur det kan vara. Hur trött man blir, hur jobbigt det är och vilken omställning man får gå igenom. Den största omställningen för mig är nog att jag inte åker till jobbet på morgonen. Att ta mer ansvar för någon annan än mig själv har jag egentligen vuxit upp med genom att jag fick min första ponny i rätt så tidig ålder. Självklart är jag trött vissa dagar, de dagar då Kotten gråter och jag inte kan hjälpa honom med annat än att trösta, hoppas på att han ska rapa eller bajsa så magontet släpper. Att kunna borsta tänderna när det passar, duscha först på kvällen eller att tvätta maskin efter maskin, det bekommer mig inte. På något sätt så kompenseras alla spyor man får över sig och alla äckliga bajsblöjor som måste bytas. Jag får ta långa promenader och jag får träffa mina hästar, på dagtid! Mitt i veckan! Jag får möjlighet att njuta av lugnet när Kotten somnar och blir mer effektiv i det. Städar och fixar så jag ska orka vara hemma.

Varje morgon när jag vaknar så ligger lilla Kotten där och tittar på mig med sina blå ögon. Han väntar på att jag ska vakna och när jag öppnar ögonen så ler han och börjar röra munnen. Jag är trots allt hans skafferi, hans kylskåp och hans frys. Allt i ett. Tänk vad bra han har det. Norrmejerier.se det är jag.

Att bli mamma är verkligen inte som jag tänkt mig. Känslan är obeskrivbar. Jag kan inte förklara den i alla fall. Den traumatiska förlossningen är som bortblåst och jag skulle lugnt kunna göra alltsammans en gång till, med ett planerat kejsarsnitt dock.

Kotten och jag tog en tur med bilen och hamnade hos pojkarna. De betade i den nya hagen som Henrik byggt. Solen stekte. Tänk vilken underbar höst det är.

Jag har bestämt mig. Henrik är inte med på mina förslag. Vår gosse kan inte heta Kotten, han behöver ett riktigt namn. Jag vill att han ska heta Henrik Hugo Gösta Forsberg. Får se hur länge det tar innan Henrik är med på mina förslag eller kommer med någonting bättre. Tilltalsnamn blir i så fall Hugo.

Det höll inte hela vägen. Led med Roffe men oj, så bra han gjort det som kommit hela vägen till final four. Kotten och jag hejade som galningar men RGB hörde nog inte oss.

När vi tittat färdigt på tv så tog vi med oss Nemo på en svängom med racern. Kotten sov som en stock. Underbara höst.

I tre dagar har jag lyckats gå min tre kilometersrunda. Det känns toppen. I går gav Henrik mig den sista sprutan och idag åkte katetern. Är som en ny människa! När jag gick där och njöt av solskenet så började jag fundera på när jag ska sätta igång hästarna igen. I alla fall Libero. Cielo växer så det knakar och det kan han få göra ifred ett tag till. Fina, fina lilla C.

Här händer inte så mycket. Vi försöker att lära känna varandra, Kotten och jag. Känns lite konstigt att säga eftersom vi kompat ihop i nio månader. Borde man inte känna varandra rätt bra vid det laget. Har börjat höra skillnad på de olika gråten i alla fall.

Det är otroligt skönt att vara hemma och bara rå om min lilla kärlek. Henrik har jagat några timmar så jag har fått vara ensam. Det var väldigt skönt. Missförstå mig rätt, älskar att ha Henrik här men att få vara solo med Kotten är också guld. Helt ensamma har vi förstås inte varit. Nemo har ju varit här. Han är som ett plåster på sin lillebror.

Vi har tagit vår första promenad tillsammans.

Sedan provlåg han i spjälsängen. Nemo övervakade.

Sedan åt vi länge. Bara myste. Provade vaggan. Den var helt ok.

Vi har även provat den nya tröjan som vi fick av Ulla och Villy. Den var supernice och passade perfekt till att hålla värmen när det var dags att besöka hästarna.

Nytt fräscht gräs. Det var vad pojkarna fick i går. Oj, vad glada de blev. Mamma, pappa och Henrik hjälptes åt. Jag och Kotten stod på sidan om och tittade på.

Cielo tyckte att barnvagnen var skitläskig. Libero däremot, han var väldigt nyfiken på vad som fanns i hålet.

I dag fick jag äntligen borsta och mysa med pojkarna. Har saknat dem så sjukt mycket! Cielo kom fram till staketet för att hälsa på sin lillebror. Som han väntat och längtat efter att få träffa sin bror.