Jag har fött barn, eller egentligen inte. Tog ju den berömda nödutgången. Känns skumt att jag blev lite snuvad på konfekten men är nu glad att allt gick bra. Hade inga förväntningar, ingen aning om hur det var tänkt att en förlossning skulle gå till. Det var skönt för då visste jag inte heller att en igångsättning skulle innebära många långa och framför allt tuffa dygn. Första dygnet blev jag dessutom kvar ensam på sjukhuset eftersom det inte fanns plats för Henrik. Det kändes fruktansvärt jobbigt.

När de väl tog beslutet av snitta mig så kändes det som en oerhörd lättnad. Och efter att jag bett om ursäkt för att jag inte kunde kämpa emot narkosen och fes flera gånger inför hela operationsteamet så kom han äntligen. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick se honom. Han såg ut som en kopia av min Henrik.

Operationen innebar att jag fick en kateter och komplikationer under operationen gjorde att jag får ha den en vecka i stället för en dag men jag tar det inte så hårt. I går när jag skulle springa ner till godisautomaten i entrén så råkade jag tappa påsen mitt framför alla människor. Märkte det dessutom inte på en gång eftersom jag var fullt upptagen med att prata med mamma i telefonen. När jag däremot insåg vad som hänt skrattade jag gott för mig själv. Galet roligt. Tänk vad vissa gör för att få uppmärksamhet.

Efter att Kotten gjort både det ena och det andra testet så fick vi idag äntligen lämna sjukhuset. Både jag och Kotten är friska och krya. Blev nästan en vecka på lassa men det var det värt.

Kotten hann bara in genom dörren så kom det en brak i byxan. Jag skulle byta och fick då min första dusch. Av KISS! Henrik skrattade. Jag som varit så äcklad över det mesta har blivit väldigt härdad av allt äckligt jag tvingats utsätta mig själv för under senaste veckan. Har nog nästan varit lite bra för mig och tvingat mig att ta det sista steget ut i vuxenlivet.

I morgon bär det av iväg hemåt. Oj, vad jag längtar till mina pojkar. Undra vad Nemo säger om sin lillebror?

Att sättas igång och sedan kämpa med värkar i tre dygn önskar jag verkligen inte någon. Det var tuffa dagar och dag två bönade och bad jag att de skulle ta ut babyn. De hade inte provat allt ännu och ville fortsätta ännu en dag. Inte förrän då började jag att ta den ena smärtlindringen efter den andra. Helt hög på lustgas har jag delat ut snälla kommentarer till alla inblandade. Henrik var bäst av alla. Narkosläkaren måste vara en kille som har en väldigt lycklig fru. Sköterskan hon var fin i håret och väldigt trevlig. Barnmorskan, hon skulle få en häst av mig om jag haft tre. Nu hade jag ju bara två hästar så jag kunde inte ge bort någon. Men om jag haft tre, då hade hon fått en. Hon var nöjd i alla fall. Hade ingenstans att ha den. Talade då om för henne att hon hade kunnat sälja den och ta pengarna i stället. Jag kommer ihåg hur jag i mitt huvud planerade att rymma. Dricka tequila och skrika att jag ångrat mig! Men när babyn äntligen plockades ut med kejsarsnitt klockan 21.07 så ville jag inget hellre än att få träffa min flicka. Som visade sig vara en pojke. Hur kunde jag haft så fel :) En ljuvlig liten sak är han dock och nu när jag sitter här på sjukhuset två dygn senare så känns det som värt allt besvär. Jag har fått en miniHenrik. Han är så lik sin far men verkar ha sin mors temperament.