Hittar inte ord för hur underbart det är att äntligen vara tillbaka på Dorados rygg igen.

När jag stack in foten i stigbygeln och svingade benet över ryggen så kände jag absolut ingenting i ryggen. Jag skrittade en bit och var som i ett rus. Tänkte bara ta en lugn skrittur i skogen. Känna på det underbara underlaget efter vägen i skogen.

Ja, helt fantastiskt var det. Det var faktiskt så fantastiskt att jag plötsligt kom på mig själv galoppera fram efter vägen. Vinden susade i mina öron och Dorado frustade nöjt. Han svettades ordentligt när vi kom tillbaka till stallet, men det var det värt. Vi var nog i ett lyckorus båda två :)

Kolla bilden, vad roligt smal hans hals blev. Skumt.