...och resten av sången kan ni redan. Det var precis så det gick till. Men jag ska inte göra dig förvirrad kära läsare så jag tar det från början.

När Amiga kom ut till stallet idag så gick hon runt och skröt om hur bra hon kände sig i ryggen. Lätt åtgärdat tänkte jag lite på skoj, men bara för mig själv. För det vet ju alla att hyss hittar man inte på, di bare blir. Så sa lilla Emil i Lönneberga och jag är övertygad om att han har rätt. Jag är inte ens säker på att det som hände idag var ett hyss, det liksom bara blev.

Glad i hågen kastade Amiga benet över min rygg och vi styrde tillsammans iväg mot vägen i skogen. Ingen av oss visste så att detta skulle bli en ridtur som snabbt skulle vara avklarad. Eller jag hade det på känn men Amiga anade ingenting.

När vi travat till Hjälmesta och var på väg tillbaka så mötte vi en söt liten ponny i skogen. Det var inte någonting fel på ponnyn. Nej, det var bihanget som hängde efter den om störde mig. Ponnyekipaget var vänliga och stannade efter att Amiga talat om för dem att de skulle göra det. Men som alla vet så är barn lite opålitliga så plötsligt, innan jag hunnit passera, så gasade ponnyn tillsammans med sin ryttare och bihanget med de blåa långa fötterna iväg i full fart. Det måste varit 0-100 på en hundradels sekund.

Jag blev livrädd och kastade mig handlöst över plogkarmen och ner i diket. Amiga med. Eller det är klart att hon hängde med, hon sitter ju på! Med snö upp till magen i ett dike, ett skräckslaget hjärta och en riktigt förbannat arg Amiga på ryggen står jag där och har ingen aning om hur jag ska ta mig därifrån? Amiga är arg och driver på mig. Hon muttrar och det spottar onda ord ur munnen på henne. Jag kravlar mig upp ur diket och snubblar över den höga plogkarmen.

När vi äntligen kommit loss så kommer galningarna tillbaka! Då visar det sig att de redan hunnit ända fram och bestämt sig för att galoppera tillbaka i full karriär. Stackars ponny, den måste vara livrädd som den springer. I ögonvrån kan jag skymta den lilla flickan med de stora blåa fötterna som hänger fast i en lina som sitter fast i ponnyn. Förstår att mitt liv, liksom ponnyns, är i fara och jag kastar mig iväg i full fart hemåt. Känner hur Amiga klamrar sig fast och det är förståeligt. Hon vill inte heller stanna där, ensam med de där galningarna som förföljer oss.

Det går otroligt snabbt att komma hem. Väl på gården hoppar Amiga av. Kvider för sig själv. Klappar mig på halsen. När hon leder in mig i stallet så går hon så där sakta igen. Ni vet så där sakta som hon gick förra veckan och veckan före det och veckan före det och veckan före det...jag ni vet.