Min uppgift här i livet är att vakta lunchgrinden. Eftersom jag är ledare över alla här så är det självklart att jag ska gå in först när grinden öppnas.

Lite kul kan man i alla fall ha trots att man ska vakta grinden. Jag kan ju klockan och vet på ett ungefär när grinden sprättar upp. Men jag lägger mig bredvid grinden så ingen kan smita förbi.

Ja, tänk dessa ungtuppar. De gnabbar och gnatar på en hela dagen. Jag har inget minne av att jag var så här på...Vill bara säga till dig lilla Diesel : Din mamma är inte här så du har ingen att springa och grina till sedan då jag ledsnar och ger dig vad du tål. Du kommer att få dubbelt igen. Bara så du vet. Kom inte och säg att jag inte sagt.

Som ni ser är det lite svårt att hålla ställningarna när någon står och trycker på. Jag menar bara, tänk om jag råkas bli knuffad eller kommer för nära  grinden så den sprättar upp. Då får jag skit för det trots att jag inte försökt ta mig in med flit. Det är inte riktigt tänkt så. Klockan tolv öppnas grinden och det är ingen som sagt att vi får gå in tidigare.

Ja, och nu blir det kallt om häcken. Släpp annars fiser jag på dig!        

Tog ut en ledig dag idag. Det känns helt rätt. Åkte ut till stallet tidigt. Solen sken och allt som hänt under gårdagen kändes så långt bort. Jag har sovit helt okej i natt så jag bestämde mig för att min rygg skulle hålla för att rida en lite längre sväng. Sadlade på och red bort mot Vändle (grisgården).

Dorado travade på i ett friskt tempo. Jag red lätt och solen värmde helt underbart härligt. Bonden hade skottat upp en lång väg ut till ängarna längst bort. Jag red in där men vände strax innan bron. Tänkte inte utmana ödet :) Provade sitta ner i traven och det gick! Det gick! Jag fick inte ont. Blev så glad att jag fattade galopp och bara satt där. Kände trycket under mig. Helt underbart! Jag kan rida!

När jag skulle åka hem så låg lilla Krokis på instrumentbärdan i bilen. Han måste smugit sig in när jag lekte med Nemo. Han har tidigare försökt lifta med oss. En gång hittade jag honom i Nemos bur i bagaget. Det är inte utan att man får känslan av att han försöker säga någonting. Han kanske inte vill bo kvar på landet, han kanske vill vidga sina vyer :)

Jag skulle vilja skriva ett argt inlägg om bemötandet på lasarettet. Om vad man som patient och anhörig få kastat i ansiktet. Men se det tänker jag inte göra. Jag ska vända andra kinden till och tänka att felet ligger inte hos mig. Milla har fått en ny medicin (som vi verkligen fått kriga för). Hon var lite piggare nu på morgonen och jag hoppas, hoppas, hoppas att den hjälper. Hon är så ledsen nu, hon vill bara hem till Peter och Emilia. Jag åkte från jobbet redan på förmiddagen och satt hos henne hela dagen igår. Det kändes bra att sitta där och tillsammans hoppas på att skiten som pumpades in i armen på henne skulle göra henne frisk.

När jag var med Emilia på kvällen så var hon så ledsen, hon grät och grät och grät. Moster Nina fick sjunga "På fyra ben går den som jag gillar allra bäst. Gillar, gillar, gillar allra bäst. Jag sitter på hans rygg för han é min lilla häst, é min lilla häst. Vad du är söt min käka lilla Dorre, vad du är snäll min kära lilla häst. Du säger ingenting min kära lilla Dorre, men du är den jag gillar mest." Då började hon äntligen att skratta och vi fick en lugn kväll. Emme somnade tidigt och plötsligt blev allt så tyst. Vissa dagar bara blir så, de går i ett.

Sent på kvällen när jag väl kom ut till stallet var jag helt sjukt trött och slut. Dorado lyfte dock hela min jobbiga dag bara genom att titta på mig. Hans stora vita huvud gör mig så lycklig. Känns som att han också blev glad att se mig. Han trodde nog, för ett tag, att jag glömt bort honom.