Hade packat in grejorna i transporten kvällen innan så det bara var att lasta hästen och åka. Kan verka så enkelt, men det är det inte. Eftersom det nu är min blogg och mitt liv det handlar om så ska jag tala om för dig hur det ser ut i mitt liv. Jag har sällan bråttom och jag är dålig på att skynda mig. Jag började borsta Dorado, linda benen, tvätta bort en bajsfläck, kolla igenom att allt var med (trots att jag redan gjort det minst 10 gånger dagen innan), mocka ur boxen, tvätta vattenhinken, sopa bort lite damm och spindelnät från väggarna. Ja, du börjar säkert förstå att tiden tickade på utan att jag egentligen märkte det. Det var meningen att jag skulle lämna Talvsta gård klockan 6.30 Klarade det nästan. Lastade Dorado 6.30 och fortsatte sedan att springa runt i stallet och fixa lite grejor. När jag väl var klar och skulle stänga luckan så hade Dorado bajsat och ätit halva hönätet så jag fick mocka och sedan fylla på lite mer hö.

Strax innan sju stängde jag igen transporten och hoppade in i bilen. Svängde sakta ut från gården, det känns alltid lite vemodigt att åka. Gick inte in till Ulrika och sa hej då, tycker det är jobbigt att säga det. Det är ju inte egentligen "hej då", det är mer "på återseende". Vill inte ens tänka på vad jobbigt det ska bli att säga hej då till Ann när jag ska åka tillbaka hem till Västerås igen. Det är alltid superjobbigt. Brukar få riktigt ont i bröstet då.

När vi väl var iväg så rullade det bara på. Kändes som att det gick superfort att komma till Hälsingland. Hela resan bara flöt på helt fantastiskt bra, var ingen trafik och ibland kändes det nästan lite ensamt efter vägen. Det var perfekt väder att köra också, det var mulet och pendlade mellan 17 och 20 grader hela vägen upp. Vårt första stopp blev som vanligt i Iggesund. Efter Iggesund så fortsätter alltid samma procedur, alla pauser som blir efter vägen blir alltid på samma ställen. Det bara faller sig så.

Passaten var riktigt duktig, den bara drog och drog. Min stora fasa under resans gång är först den läskiga Höga kusten-bron och sedan Skulebacken. När jag väl skulle passera bron så blåste det ingenting så jag behövde inte oroa mig, tog bara ner farten lite och passerade utan problem. Skulebacken är lång, så otroligt lång. Förra året när jag körde Audin så kröp vi upp på ettan innan backen var slut. Jag var också helt slut då. Kändes som att vi stod stilla. I år gick det dock betydligt bättre. Passaten tog Skulebacken på fyrans växel, den varken stånkade eller protesterade.

Dorado är en dröm att åka med. Han står helt stilla, lutar sig tillbaka och tar det bara allmänt lugnt. Han äter, dricker och bajsar helt normalt, precis som att han aldrig gjort annat än åkt hästtransport i hela sitt liv. TACK, ännu en gång till Sara Rudqvist på Pepino PRE för denna fantastiska häst! Bättre än så här kan det inte bli. Är så otroligt nöjd. Tror inte jag kan säga det nog många gånger.

När vi tagit oss upp på krönet av Skulebacken så var det inte långt kvar tills jag skulle möta upp mamma och pappa. Planen var att pappa skulle ta över mitt ekipage och köra Dorado resten av vägen. Det var otroligt skönt att få lite sällskap och hjälp att köra. Inte för att jag inte skulle orkat hela vägen men det är kul att ha någon att prata med. När jag åker ensammen så går tiden ändå ganska snabbt, jag tuggar godis, dricker dricka, spelar superhög musik och sjunger högt för mig själv. Jag gillar att vara ute och åka bil, speciellt när jag har så himla bra resesällskap. Han är där även om han inte sitter i bilen med mig.

Var framme i Kalix redan klockan nio, hela resan gick snabbt trots långa pauser. Det var samma förra året, jag har alltid så tur. Det var ingen trafik då heller. Dorado tittade ut genom fronturlasten. Klev glatt ur vagnen och in i sin box. Han hälsade på Lillebror, kollade om det fanns någon mat och lade sig sedan och rullade i spånet. Varv på varv snurrade han. Jag lindade av benlindorna, vattnade och matade honom. Det var en glad och pigg liten häst jag nattade den kvällen. Tror han kommer ihåg att det finns gott gräs här. Känns som att han längtar tills det blir morgon.

Frihetens dag! Befrielsens dag!

Steg upp 5.00 Hade redan dagen innan packat in alla mina grejor i bilen medan min gäst sov. Han somnade tidigt eftersom han skulle upp tidigt. Försökte fråga om han kunde hjälpa mig att bära ner lite grejor innan han knöt sig för natten. Det kunde han inte tänka sig eftersom han hade sin egen väska att släpa på. Hmmm. Jag blev inte förvånad. Packade klart och plockade iordning i lägenheten. Min gäst kollade på tv. Bar ner alla tunga väskor till bilen. Diskade. Rensade kylen och sprang ut med alla sopor till sophuset. Ställde in cykeln i förrådet och pustade sedan ut. Det gick säkert snabbare utan hjälp. När jag kom in igen sov han.

På morgonen ringde väckarklockan och jag vaknade lätt trots att jag bara sovit 4 timmar. Hos min gäst fanns det inte ett livstecken. Ropade till honom att han får stiga upp NU om han ska hinna med bussen till Arlanda. Han masade sig upp.

När han äntligen var färdig inne på toaletten så kastade jag in de lakan som jag hunnit riva från sängarna. På golvet låg en hög med handdukar. Jag tittade ut från toan och frågade vasst varför det ligger en massa handdukar på golvet. Det visade sig att min gäst tror att han bor på ett hotell för där gör man ju så. Jag förklarar snällt att han hade kunnat sträcka ut armen så hade handdukarna landat i tvättkorgen i stället. Precis där de ska vara. Jag raffsade snabbt ihop smutstvätten och kastade den i tvättkorgen. Muttrade lite för mig själv. Fy, fan vad skönt det är att jag bor ensammen. Väl klar i toan så kliver jag in i köket för att ta en macka. Blir helt kall. Min gäst har varit där. Det är vatten på golvet, det är vatten över hela bänken. I slasken ligger det kaffesump, eller nä, det ligger kaffesump över hela köket. Blir rasande torkar av skåpdörrarna och sliter fram dammsugaren. Tänker för mig själv att jag kommer bli vräkt från min lägenhet när jag dammsuger 05.20 på morgonen.

Jag stressar på min gäst som undrar var alla mina grejor är? Jag förklarar att jag förberett mig, att jag redan kvällen innan burit ner alla mina grejor i bilen. Han undrar om jag kan hjälpa honom att bära hans väska? Jag tittar på den enorma väskan och ler.

- Nä, tänk för att det tänker jag inte göra. Du kan bära din jävla väska själv!

Får en frågande blick. Han fattar inte varför jag är så jävla irriterad. Väl ute i bilen så stampar jag på gasen, klockan tickar och jag gör vad som helst för att min gäst ska hinna med bussen. Dumpar av honom på stationen, pekar åt vilket håll han ska gå samtidigt som jag sliter ut hans väska från bilen. Säger ett snabbt hej då och hoppar sedan in i bilen igen. Spänner fast säkerhetsbältet och gasar iväg. Ser i backspegeln att han står där, han har inte hunnit reagera. Jag bryr mig inte. Den emotionella och omhändertagande Nina har tagit semester. Styr bilen mot stallet och känner att jag äntligen kan slappna av. Nu är jag snart på väg norrut. Helt underbart.