Jag har varit igång tidigt idag. Åkte på förmiddagen iväg till mormor och morfars gård för att hämta hästtransporten. Hade observerat att fälgarna i transporten rostat så jag bestämde mig för att slipa och måla dem. Gillar inte när saker är rostiga, ser illa ut. Nu är de sprayade i vitt och ser fräscha ut igen.

I morgon åker vi och som vanligt så finns det många saker jag inte hunnit med. Det blir alltid så. Att jag dessutom fått spendera alldeles för många dagar i säng gör inte saken bättre. Men så kan det vara. Det kom precis en skur men nu tittar solen fram igen så jag ska fortsätta att fixa.

Passade på att hälsa på morfar i går. Han har fått sin sten och den var riktigt fin. Han hade nog varit nöjd.

Jag plockar, packar och fixar. Åker hemåt i morgon och jag har mycket hästgrejor som ska med. Det blir nog fullt i hästtransporten. Tur att jag inte har någon häst med mig.

Jag hann aldrig berätta om vår tripp till Haparanda. Jag hittade mig äntligen ett par lila Converse! Har sökt men de har inte funnits i min storlek någonstans. Nu har jag ett par i min ägo och att de dessutom var på rea och bara kostade 299 kr gjorde ju ingenting :) Vi var även på Hööks. De hade en hel del grejor kvar på rean och jag fyndade ett par ridbyxor, ett regnställ samt ett nytt grimskaft. Det var dock inte på rea men inte alls nå sämre för det :)

Självklart blev det ett besök på Candy World där vi införskaffade lite proviant.

...som att jag skulle kunna komma ihåg namnet på den läkare som hjälpte mig i torsdags. Tänk vad många dagar jag gått runt och haft så ont och mått så dåligt, helt i onödan. Det går inte att komma ifrån att det är skillnad på läkarvården beroende på vart i landet man bor. Jag är nu hemma hos mina föräldrar i Kalix och blev så dålig under natten mot torsdag att jag ännu en gång blev tvungen att söka mig akut. Jag förberedde mig för en lång och smärtfylld natt på akuten, fullproppad med piller. Så blev det inte. Jag fick komma in nästan direkt, i ett eget rum! Sköterskan släckte ner i rummet och stängde dörren. Fem minuter senare kom läkaren in. Han tittade på mig och konstaterade direkt att han såg problematiken. Han frågade vad som är gjort och hur "kollegorna" i min hemstad hjälpt mig. Jag förklarade vad som är gjort och han förklarade för mig att jag inte har någonting annat än en akut och kraftig migrän men att han tänker hjälpa mig. Han bjöd på en spruta i låret och ett piller i rumpan. Fick med mig två John Blund tabletter i handen med order om att sova ut. Att jag skulle sova tills jag vaknade.

Nu med facit i hand så känns det så skönt att det blev så här. Jag har varit inlagd, det är gjort det ena testet efter det andra och jag har hela tiden försökt att säga att det kanske är migrän. De har provat en medicin, som jag sprutade i näsan men det hjälpte inte. Klart att det inte hjälpte. Medicinen skall visst in i blodet när det är så pass akut som det verkar varit i mitt fall. Det är skönt att jag inte är läkare, skulle känna mig så pantad om det visade sig vara någonting så basic som jag missat totalt. Jo, jag är upprörd. Men inte så att jag eldar upp mig. Nej, för jag måste hålla mig lugn. Jag känner att 91 dagar bara gått förbi. Jag har först nu, på dag 92 fått dra upp rullgardinen och kunnat leva i ljuset utan att känna att jag kommer att stupa snart. Det känns underbart att vara i stort sett symptomfri, tar dock lite tid för balansnerven att repa sig. Jag har haft huvudvärk, yrsel, dubbelseende, kräkningar, har varit ljud-och ljuskänslig sedan den 11 april. Jag har sökt vård upprepade gånger och när jag var in på akuten sist så ryckte läkaren på axlarna och sa att hon inte vet hur hon ska hjälpa mig. Diagnoserna har varierat men det sista var att jag hade späningshuvudvärk och att jag är på väg att bli utbränd. Det är väldigt lätt att göra den kopplingen eftersom jag jobbar som lärare och det verkar vara allmänt känt att lärare lever under en hel del press, men det är en helt annan debatt. Jag har spenderat otaliga timmar på akutmottagningen. Varje gång jag kommit in har jag legat där mellan 10-12 timmar (om jag inte blivit inlagt förstås). Här fick jag stanna två timmar och inom dessa två timmar så var jag färdigbehandlad och i stort sett symtomfri innan jag ens lämnat byggnaden. Hemma har jag fått lämna akuten efter dessa 10-12 timmar, fullproppad i piller. Har försökt säga att jag inte känner mig ett unns bättre men jag har fått lämna byggnaden med en spypåse i ena handen och ett recept på mer smärtstillande i den andra.

Det är kanske svårt att förstå min glädje över att få en fet spruta i benet. Den kändes, kan till och med säga att den gjorde ont men det var det värt. För så ont som jag haft i dessa 91 dagar vill jag aldrig ha igen med tanke på den läkarvård som nu väntar mig när jag ännu en gång landar på fast mark i den stad där jag bor. Så ett stort tack till min hemstad Kalix, jag hoppas verkligen att ni får behålla er sjukvård. Den är värd varenda krona. Där jag bor får man veta vad alla mediciner kostar, det talar de om för en. Här var det inte tal om vad sprutan jag fick kostade. Har dock kollat upp det och det är tur att jag jobbar heltid och med gott samvete kan känna att jag betalt skatt så det täcker mina mediciner, för min hemstad kommer att få en räkning som jag skänkt dem. Jag hoppas även, som sagt, att jag visste namnet på läkaren (med den tyska brytningen) som hjälpte mig samt den gulliga sköterskan med svarta foppatofflor dekorerade med blingbling blommor. De är värt sin vikt i guld och jag kommer att vara tacksam länge, länge.