Jag började dagens pass med att känna att det var jag som hade kontrollen. Dorado skrittade lugnt och stilla på kort tygel. Vi gjorde halter, bakdels- och framdelsvändningar på lödande band. Vi travade fram ordentligt och han kändes riktigt med. Allt gick så bra. Tills det var dax att galoppera. Han kändes tung och tråkig. Orkade inte bära upp sig själv ordentligt. Jag ville inte gå på honom, så jag saktade av till skritt och gjorde skrittövningar idag, det brukar vi aldrig annars kunna göra eftersom han blir så överilad. Red inte särskilt länge, men kunde ändå hoppa av och känna mig någolunda nöjd.

Tänkte radera lite bilder från datorn, ni vet ta bort sådant som man laddat upp men som aldrig kommit till användning eftersom de ser rent ut sagt hemskt ut. Hittade då några bilder på Dorado sedan förra vintern. Det är kul att kolla gamla bilder, speciellt när man kan konstatera att det ser bättre ut nu. Puh! Så nu laddar jag upp lite pinsamma bilder till just dig, så du kan skratta :)

Lättridning, kolla skänkelläget. Livrädd för att peta hästen i sidorna, då blev det konsekvenser ska ni veta! RodeoDorado vaknade då till liv. All sorts ridning var lite på hans vilkor på den tiden. Nu är det andra bullar.

Ser ut lite som på en speedwaybana. Tror att om han lutar sig lite mer inåt så ramlar han. Detta händer än idag, han är helt enkelt inte nog stark. Nu kommer det dock bara när han är trött eller har för högt tempo och lutningen är inte lika många grader.  

Varma, men ack så bylsiga kläder. Kolla skänkelläget igen. Tar inte i hästen.   

och igen...    

Sen lite bilder på Nemo som lekte på sidan om medan jag red. Underhöll sig själv med andra ord, duktig baby ;)

Nu har jag just vinkat av mamma och pappa. De tog både Nemo och Pinoccio med sig. Sötnosar. Blev väldigt tomt när de försvann båda två, eller alla fyra :) Har tyvärr inte så mycket val. Åker till Spanien i maj och vill att vovvarna ska ha det bra när jag åker bort, så det bästa stället att lämna dem till är hem till mamma och pappa. Det hjälper dock inte, saknar dem lika mycket för det. Fick plötsligt sovmornar och en massa fritid. Nä, det hjälpte inte med det heller...Nu vill jag bara att det ska bli sommarlov så jag och Dorado också kan åka hem.

Sitter och går igenom lite uppsatser från det nationella provet i engelska när jag slår upp kalendern och inser att det idag är den 8 april. Den 8 april är en speciell dag, tyvärr inte på något positivt sätt.

När jag gick gymnasiet så hade jag en kille i min klass som jag umgicks med en del. Ska göra en lång historia kort. Han fick diagnosen leukemi och trots upprepade behandlingar så fick vi tillslut säga adjö. Han var en fantastisk kille, vänligare människa har jag nog aldrig träffat. Har många gånger funderat på varför det alltid är dessa underbara människor som verkligen ger oss andra någonting som råkar ut för hemska saker?

Hur det än är så lovade jag att lägga en blomma på hans grav minst en gång per år, helst den 8 april. Det har jag gjort, tyvärr inte alltid den 8 april eftersom jag nu bor här. Oftast är jag hemma i Kalix under påsk och kan då gå förbi hans grav. När jag inte är det, när jag är här hemma i Västerås så är jag väldigt noga med att sända honom en tanke, bara så han ska veta att det fortfarande finns människor här som tänker på honom, vi har inte glömt. Han vet att blomman kommer, men förmodligen inte förrän till sommaren.

Bilder från min vistelse i Thailand...

Vilket kanonpass vi hade idag Dorado och jag. Det är skönt att komma ut tidigt och göra stallet. Nu har jag hela dagen ledig till att jobba :)

Jag bestämde mig för att träna tempoväxlingar och sidvärtes idag. Tränade en övning som jag fick med mig från en av lektionerna med Lotta i höstas. Den är riktigt bra eftersom den bara berör två tredjedelar av ridbanans längd. Dorado kan ibland ha tendens att flyta ut och ligga och bestämma eget tempo. Om jag då kortar av banans längd så är det jag som har koll, inte han. Han hinner inte hitta på fulknep. När han sedan sköter sig så växlar jag mellan liten och stor bana. Det är snurrigt tycker Dorado, men det skapar ett helt annat lugn hos min lilla häst.

Jag började med att rida lång och låg, i ett bra tempo tills jag kände att även bakdelen var aktiv. Då började vi jobba. Kortade upp tygeln och började tänka uppförsbacke. Det gick bra till en början, men allt eftersom blev dock Dorado tröttare och tröttare. Men trots det så försökte han sitt bästa hela tiden. Han är inte i toppform, om jag skulle påstå det så skulle jag ljuga, rent ut sagt. Men vi rider efter bästa förmåga.

Tränade öppna och sluta efter det korta spåret. Det kräver att han tänker snabbare. Det gillar jag, kan ibland ta så lång tid för honom att komma till skott med vad det egentligen är han ska göra. Genom att spåret kortas av så är han mer vaken på mina kommandon. Varierade övningen med att då och då kapa av hörnen oc göra skänkelvikning ett antal gånger. Det gick bra till höger, är lite tyngre till vänster. Då kortar han upp tempot för mycket och maskar fram, övningen blir för tvärt och han klarar inte av att reda upp situationen.

Red lite tempoväxlingar i galopp också. Då lät jag honom gå på en åttvolt. Varje gång jag bytte volt fick han samla upp sig, bryta av och fatta ny galopp. Längde några steg och samlade sedan upp för att kunna finna balansen inför avsaktningen. Han var klockren varje gång. Då blir jag glad, det visar att Dorado har mognat. Han lyssnar nu bättre på mig. Tänker tillbaka på förra året då vi i stort sätt försökte komma överens om vem som skulle bestämma tempot i galoppen just det passet. Dorado skulle alltid rida helt okontrollerat och full fart, jag ville tvärt om. Som ni förstår så var det en dust som inte alltid var till min fördel. Slutade några gånger med att jag helt enkelt fick sitta av...och inte avsittning av den frivilliga typen.

Jag vill med detta inlägg passa på att berömma min häst och tacka för ett gott samarbete. Tack Dorado, du är guld värd!

Oj, vilken bra födelsedag det blev. Mamma och pappa var här och Milla är utsläppt från lassa. Vi käkade pizza till middag och åt även från den fantastiskt goda prinsesstårtan :) Som present fick jag pengar som hjälp till att lösa Dorados tävlingslicens. Det var bra :)

I morgon är det min födelsedag.    Mamma har köpt en prinsesstårta. Det är den bästa tårtan. Jag har redan tjuvsmakat ;)

När mamma och pappa kom så hade de med sig min lilla söta Pinoccio. Han kan tyvärr inte bo med oss för Nemo hatar honom och är en riktig elaking. Saknar honom massor och peppar peppar men det verkar än så länge gå bra med de två slagskämparna.

Mycket sötare än så här kan man nästan inte bli...    

Jag är en sådan ryttare som bestämmer mig för vad som behöver göras och har en noggrann plan för hur jag ska lägga upp mitt pass innan jag hoppar upp på hästen. Jag är väldigt strukturerad. Kanske lite för strukturerad. Är som bäddat för bakslag.

Ibland kan jag bli helt galen på min häst. Hade bestämt mig för att träna halt och skritt på morgonsidan när jag var ut till stallet. Höll på att tokflippa. Han bara stod och hackade i bettet. Inte kunde han skritta ordentligt heller. Ibland kan man bara känna sig så jävla dålig som ryttare. Jag lyckades dock övertala mig själv om att jag skulle ta det lugnt. Ränkade till tio, gång efter gång. Till slut gav jag upp med övningen och lät honom trava och galoppera. Kände att jag ställde höga krav på honom där bara för att jag gett med mig (det hör inte till vanligheterna). Han skötte sig då exemplariskt. Han galopperade lugnt och samlat i fin form. Han gav helt upp med klapprandet i bettet. Blev helt paff. Kände att jag inte kunde bli helt nöjd trots att han var så fantastiskt fin. Avslutade därför med att göra om övningen som jag börjat med. Hoppsan! Det bara ramlade på plats. Han gjorde halt varje gång, stod stilla och hackade inte i bettet...det var inte min förtjänst, var nog bara så att han bestämde sig för att samarbeta. Känner mig fortfarande (lite) förvånad.