Solen skiner och det är helt underbart varmt ute. Äntligen har våren kommit. Jag önskar att jag kunde njuta av alltihopa, men se du det kan jag inte. Min alkoholiserade granne sitter alltid ute på balkongen så fort det är varmt. Det stinker bränd gröt, gammelalkis och piss när han öppnar balkongdörren. Då drar jag snabbt igen min dörr. Vill inte att min lägenhet ska lukta blää. Han sitter dessutom och röker konstant. Om han hör att jag smyger ut så börjar han direkt att prata med mig. Han verkar inte fatta att jag inte vill prata med honom. Förra sommaren frågade han: Lilla gumman, är du ute? Jag svarade: Nä. Han sa: Nänä. Har man mycket koll då eller?

Jag var ut med Irmeli till Strömsholm idag. Vi drog en fika på Markan. Var skönt att komma bort från lägenheten. Det bästa med Markan är inte den fantastiska utsikten, läget eller de underbara möblerna. Nä, det bästa med Markan är att man inte behöver åka hem och dra av sig stallkläderna. Helt underbart!

Vi passade även på att lapa lite sol, kolla stallarna (som nu börjar bli några miljoner gånger känns det som) lika kul varje gång och tugga lite godis från Gula hästen. Det var otroligt lugnt på Strömsholm idag, beror nog på påsken :) Tror jag ska annonsera om att få hyra ett torp i denna lilla idyll. Känns mer som hemma, inte som denna hemska lägenhet. Eller lägenheten är inte hemsk, den är helt ok.

Å, Herre Gud vad tungt det går! Men det är inte på grund av min ofantligt stora mage, nej då inte alls. Den har jag haft hela vintern och inte har den sinkat mig på något sätt. Nä, det måste vara för att vi nu helt plötsligt börjat rida som galningar. Varje dag ska vi ut verkar det som. I sol, regn, blåst. Ja, i alla väder helt enkelt. Tiden då man kunde ta sig en liten siesta på morgonen verkar vara helt förbi. Inte för att jag klagar. Men jag kan nog minsann säga att det var bättre förr. Nu ska det bändas, böjas och ställas både hit och dit, benen ska korsas och man verkar ska vara rörlig i alla riktningar. Bakbenen ska arbeta, magen ska hållas in och framdelen ska vara stark och allert. Inte får man kasta sig iväg i värsta galoppen bara för att det en faller på heller. Nä, nu verkar det vara strukturerat som gäller. Hörde Amiga muttra till mig att nu är du sex år Dorado, nu får vi ta tag i saker och ting. Lät seriöst. Ni kanske förstår varför jag nu uttrycker min oro...Tror min mage ligger risigt till. Verkar som att jag kommer att bli fit. Undra om hon kom på allt detta bara för att jag fyllde år igår? Om det är orsaken så ska jag börja äta Pippi Långstrumps krumelurpiller. Finns de på riktigt? "Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur"...

Adios amigos!

Idag var nog första gången på flera månader som jag red riktigt ordentligt. Nu börjar underlaget ta sig. Ulrika och jag skrittade bort till ängarna i Hjölmesta. Det var lite blött men helt ok underlag. Sviktade fint men var lite tungt. Vi red inte så länge men ack så effektivt. Dorado var först helt galen. Han trodde att det skulle bli full fart eftersom det var öppna vidder åt alla håll :)

Han kom dock snabbt till arbete och jag bara njöt. Helt underbart att få känna hästen arbeta under mig. Han hade en riktigt rund och härlig galopp. Det gick riktigt bra att sitta på honom eftersom han var avslappnad och arbetade med ryggen. Har inte riktigt haft den känslan på nästan hela vintern.

När vi skrittade hem så skulle vi hoppa över ett dike upp på vägen. Flisa gick först och hoppade över utan att tveka. Dorado följde snällt bakom...tills han såg diket. Då slog han i bromsen och vägrade att röra på sig. Lilla Dorado gillar inte diken. Han är inte tjurig eller rädd för mycket här i världen, men se diken, de är LÄSKIGA!

Det slutade med att jag snällt fick kliva av och dra min kuse över diket. Han tog i för kung och fosterland och bara flög över diket! Det var ett så stort språng att han nästan landade på andra sidan vägen, i det andra diket :)

Det var ett antal översvämningar efter vägen när vi sedan skrittade hem. Nattens minusgrader hade skapat en isskorpa över vattenpölarna. Dorado tyckte dock inte att det gjorde någonting. Var nästan så att han klampade lite extra för att det skulle krascha ordentligt när han gick genom islagret.

Väl hemma tittade jag bekymrat på min leriga häst och mina leriga prylar. Jag önskar sol och hårda vindar nu. Vill att snön ska smälta bort och att allt vatten ska torka upp. Lunchgrinden har gett upp. Det är ingen idé att ens stänga den längre, det är ändå ingen som går in i lunchhagen, på grund av vår lilla sjö.

Nu är Milla äntligen hemma igen! Det kändes skönt att få rulla ut henne från lasarettet efter hennes nästan sex veckor långa visit där.

I morgon kommer mamma och pappa. Ska bli så roligt att de kommer. Saknar dem :) Verkar som att det blir en riktigt bra påskhelg.