Var lite omtöcknad hela dagen i går. Försökte att vara igång men det var nästan omöjligt. Hade otroligt ont i fötterna, huvudvärk och var väldigt trött. Det var pestigt att ta 15 minuterspromenaderna med Libero men jag gjorde det i alla fall. Sedan sov jag, oj vad jag sov. När jag vaknade hade mamma och pappa målat klart taket i vardagsrummet. Väggarna är spacklade så nu är det bara slipning och målning kvar. Efter jag kvällsfodrat hästarna passade jag på att krypa ner i sängen igen. Tillsammans med Nemo och ett paket Singoalla päronglass avnjöt jag dagens avsnitt av "Vampire Diaries".

Jag mår bättre idag. Huvudet är inte lika ont och jag kan färdas bättre. Körde Cielo en sväng på morgonen. Glad ponny! Jag fick på honom vagnen helt själv! Han stod så snällt. Han har fantastiskt trav, vägvinnande. Han fick även prova galoppera lite. Det var roligt.

När jag var klar tog jag fram lien och slog gräs, massor med gräs till mina pojkar. Libero har ännu boxvila och Cielo vägrar att vara ensam ute. Så jag matar dem med nyslaget gräs så de inte får chock när de kommer ut på gräs igen.

Kastar in bilder på min elefantfot och på den fot som är blå upp till mitt vänstra knä. Lägger även en bild på täckgjorden jag hittade på Kingslandaffären i Finland. Den kommer bli så fin till det orange Schockemöhletäcket.

Aj, aj, aj. Fan, vad ont det där gjorde! Svor tyst för mig själv samtidigt som jag försökte lugna Libero. Felet var mitt. Glömde att sätta in Nemo när jag skulle leda Libero nu på kvällen. Från ingenstans dök han upp, lilla Nemo. Klart han ville hänga på. När han kom springandes så kastade sig Libero mot mig. Bogade mig flera gånger och till slut kunde jag inte hålla balansen. Det är väldigt svårt att göra det när man har 600 kg häst ståendes på sina fötter. Självklart ramlade jag när den slutliga attacken kom. Då fick jag hästen över mig. Slog bakhuvudet i vägen. Men jag släppte inte grimskaftet. Hängde bara med kanande på rumpan längs vägen. När han stannade klev jag upp. Nemo kröp skamset iväg till huset precis som att han förstod att det var han som skrämt hästen. Libero fann sig snabbt. Knuffade med mulen på mig och var helt lugn. Jag tog stöd mot honom för att kunna stå. Kroppen värkte men mest fötterna. Jag bet ihop och ledde honom de 15 minuter som står på schemat. Hade tänkt jobba Cielo också men det fick vara. Kunde inte ha skorna på mig. Den vänstra foten är nu helt blå och har dubblats i storlek. Jag kan inte röra stortån. Fotknölen och fotleden på höger är sårig och sjukt öm. Ja, ja. Det har nog gått över tills i morgon.

Så otänkt, klantigt och dumt av mig att glömma hunden ute! Att jag dessutom inte hade hjälmen på mig är ett "Big no no".

Libero är tillbaka på full ranson hö. Har sprungit hela natten och kastat in tussar till honom. En gång somnade jag ifrån väckaren men då gnäggade han åt mig så jag vaknade. Ut och servera maten, nöjd häst med en matte som bara dog tillbaka ner på kudden.

Jag släppte ut Cielo i morse. Men han blev helt förstörd, förstod inte alls varför han inte fick leka med Libero. Jag mockade, fixade stallet och tog in honom igen. Det var uppskattat. Fyllde ordentligt med hö så de skulle kunna tugga fram till lunch. Då ska de få nyslaget gräs i stället för hö. Libero fick sig en riktig genomgång av tänderna i går och idag verkar de fungera bättre än aldrig förr. Han blev en vargtand fattigare också.

Klockan två i natt steg jag upp. Helt i nattmössan fodrade jag Cielo, mockade stallet och förberedde Libero för resan till Finland. Klockan tre lastade jag min ädla spanjor och styrde Mavericken mot grannlandet.

Han gick raka vägen in i transporten, stod snällt hela vägen. Väl på plats var han helt lugn, det knöt sig i magen och ångesten var total. Vi var först på plats. Hästarna i alla stallarna runt travbanan hade inte kommit ut ännu. När vi varit på plats i ca 10 minuter kom hästarna ut i hagarna och fler hästar kom till kliniken. Liberos puls höjdes och personalen skyndade på med att skriva in honom och få in honom till operation. Det hjälpte inte. Han tokflippade. Ångesten jag känt övergick i ett stilla tack till mig själv. Det är verkligen jobbigt att se honom ramla sönder på det här sättet. Jag inser att jag gång på gång bara tycker synd om honom. Jag hoppas verkligen att detta kommer att hjälpa honom bli den lugna pojke som han är hemma.

Jag var med och förberedde honom. När det var dags att släppa kontrollen och låta dem ta honom med in i operationssalen så gjorde det så ont i mig. Att lämna över kontrollen och grimskaftet till en människa jag inte känner var fruktansvärt. Jag ville bara hålla fast och tvinga dem att låta mig komma med. Men medgörligt gav jag mig. Strök min vän i pannan, borrade näsan i han lugg, drog in den välbekanta doften av Libero och sa till honom att vi ses snart.

Tiden maskade sig fram. När jag äntligen fick träffa honom hade han precis vaknat. Han var ledsen och förvirrad. De öppnade boxdörren och han såg mig på en gång. Tryckte sig mot mig och då, precis då så kände jag att Libero är min bästa vän. Han blev helt lugn och jag pratade med honom på spanska. Djurskötaren bytte grimma och jag fick tillbaka min vän. Veterinären kom för att tala om att han måste vara en av de vackraste hästar hon sett. Hon önskade oss lycka till och hoppades att han nu blir en lugn och stabil tävlingskompis.

Ute på gården passerade det hästar i ett enda virrvarr. Veterinären kommenderade alla ston att gå undan. Hon konstaterade att även om han är kastrerad så vet ju inte han det. Mycket riktigt. Väl ute på gården var han igång igen. Som vanligt var han hanterbar och lyhörd men i ögonen lyste paniken. Jag hade parkerat transporten nära och han kunde snabbt lastas. Bakom lås och bom lugnade han sig igen. Vi åkte den långa resan hem och han var helt tyst och stilla.

När jag klev ur bilen hemma på gården så gnäggade Cielo glatt. Libero svarade inte. Han lyssnade bara på mig. Väntade på kommando. Jag kopplade på grimskaftet. Han drog in den välkända lukten av hemma. Helt lugn backade han ut och gick bredvid mig in i stallet. Underbara, fina, fina Libero. Du är verkligen vacker som en saga.

Blir några timmars sömn i alla fall. I morgon styr vi mot Finland med Mavericken och i transporten kommer jag att ha min allra dyraste klenod. Kastrering står på schemat. Det känns ruttet men nödvändigt. Har ångrat mig och ändrat mig så många gånger. Libero är verkligen underbar när vi är hemma. Men när vi åker utanför hemmets lugna vrå så mår han inte bra. Inte bra alls. Att bara vara hemma hela livet är inte ett alternativ. Så nu har jag bestämt mig. Det får göra hur ont det vill i mig men jag måste inse fakta.

Klockan åtta, finsk tid ska vi vara där. Det innebär klockan sju, svensk tid. Det blir väldigt tidig lastning och avfärd. Med andra ord, jag måste stänga mina två blå nu. Snälla. Håll alla tummar och tår för att det går bra för oss i morgon.

Kram på er och sov gott.

Hagen är på plats. Den står nu där med sitt läckra gröna gräs och bara väntar på pojkarna.

Jag har denna kväll äntligen fotat klart alla bilder till min anmälan. Pojkarna och stallet var vad de ville ha bilder på. Hoppas på att få iväg dem i morgon så jag kan få allt detta tråk ur världen. Undra om Liberos bajs på väggen kan få en anmärkning? Han är väldigt bra på att bajsa där.

...när man har en Ford Maverick! Han fick jobba i går. Spände fast en rundbal och drog den över gården. Det är tur att jag bor lite ensamt. Alla här tycker att det är superkonstigt att jag inte kan köra traktor men förklaringen om att jag kommer ju från stan kommer rätt snabbt efter kommentaren. Haha, undra hur länge det ska hänga över mig som ett svart moln att jag kommer från stan? Ska minsann visa dem, ska lära mig att köra traktor. Tror jag gör det i helgen!

Jag fick gå hem klockan ett idag. Betygen är färdiga och jag känner mig väldigt pigg. Har inte varit riktigt samma arbetsbörda som tidigare år ;) När jag kom hem låg min lärarlegitimation i postlådan. Har massor av intressanta behörigheter ;) Får dessutom undervisa från år 3-gymnasiet. Jag klagar inte. Känner mig i stället väldigt kompetent. Trodde att jag bara hade 4-9 och gymnasiet.

Har påbörjat ett hagbygge. Måste få ut pojkarna på gräset innan det växer helt åt helskotta. Det är redan 60 cm och jag känner paniken. Bara andas...