Ligger i sängen. Är helt slut. Känner att jag har hö i håret. Orkar inte duscha. Får göra det i morgon. Idag har vi haft föräldramöte. Jag fick ett varmt välkomnande till min nya arbetsplats och de är verkligen glada över att ha mig där. Känns som en ordentlig egoboost. Många, många föräldrar kom fram och presenterade sig och talade om hur glada just deras barn är i mig och hur mycket de berättar att de lär sig. De älskar att bli utmanade och lyssnar samt tar till sig av den hjälp jag ger dem. Det känns som att jag gör nytta här och de uppskattar mig för min kompetens.

De som avverkat skiftet bredvid mitt har idag varit farligt nära Cielos hage med skogsmaskinerna. Pojkarna får stanna inne i morgon så behöver jag inte oroa mig när jag är på jobbet. Slutar kl.13 så de kan komma ut när jag är hemma, då har jag koll. Det var dock helt lugnt i hagarna när jag kom från jobbet. Hade inte tid att aktivera hästarna så jag lämnade dem ute läääänge idag. Då kan jag ha dem inne på förmiddagen med gott samvete. De kom in strax innan nio och båda två var som änglar att leda! Livet på landet ;) Jag förstår inte riktigt hur det kan komma sig att Libero bara älskar att vara ute. Han står och tittar, sedan äter han, sover, äter lite till. Hälsar glatt när man kommer ut och ropar hej men gör ingen ansats på att vilja komma in. Cielo lyckas aktivera sig själv hela tiden. Han är så rolig. Min älskade häst. Han är inte så noga med att komma in nu när det är varmt och soligt igen. Han rör sig dock när Libero går in. Rusar av sig ordentligt. Men det gör ingenting. Tänk vad tråkigt han skulle ha om han aldrig kunde springa runt som en tvååring ska kunna göra.

För det är Cielo. Han är en riktigt sjusovare. Han ligger alltid och snarkar när jag kommer för att fodra på morgonen. Helt spånig och pömsig kom han denna morgon med mig ut till hagen. Han gnäggade inte en enda gång till Libero och han hade full fokus på mig och mina kommandon. Han har varit bättre sedan vår senaste sammandrabbning. Det brukar hålla i sig i några dagar. Nu är det inte länge till hans kastration och jag känner att jag tagit helt rätt beslut. Vi kommer att få en helt annan tillvaro och jag får tillbaka min älskade Cielo. Jag kommer att få tillbaka min Cielo, han som inte sparkas, bits, anfaller och trycker fast mig i väggen. Jag längtar efter den Cielo. Han, den mysiga killen, som gör vad som helst för en. Att han inte gör allt detta med flit, det förstår jag. Han bevisade det till mig förra veckan när han hoppade över ett dike i hagen. Jag stod precis i vägen och allt jag såg var en stor svart häst som kom mot mig. På något sätt så lyckades han svänga om i luften och landade bredvid mig. Såg att han själv blev lite skärrad. Jag hann inte ens tänka men tackade mig själv för att jag stått pall och inte flyttade på mig. Då hade jag fått honom på mig.