Libero fick sig en ordentlig rekond denna kväll. Vi ska ut och visa upp oss i morgon. Det är dags för vår första lektion för Maria. Det känns kul, spännande men med skräckblandad förtjusning. Vi kommer dock bara få ett longeringspass, men ack inte fy skam. Ett steg närmare att kunna kliva upp på honom igen.

Jag borstade honom ordentligt och tjärade de ruttna strålarna. Raspade till hovarna lite och drog ut tovorna ur svansen. Tog sedan ut honom på ett pass longering. Han är lite irriterad på pessoan och försöker att sparka åt den i galoppen. Han hade full fart i fötterna denna kväll men kom snabbt till arbete när han väl rusat av sig. Det var lite stökigt med Cielo vid intag och sådant påverkar Libero väldigt mycket så han tyckte nog det var skönt att få lite extra tid med mig.

När jag var klar tog jag ut min älskade Cielo. Putsade upp honom och gav honom en morot för gott uppförande. Han blev väldigt nöjd :) Han är bara för söt.

Hoppade av bussen efter vägen. Med grusvägen under mina Converse vandrade jag hemåt. Drog djupa andetag av den väldoftande granskogen. Solen strålade på mina vinterbleka kinder och jag kände mig plötsligt mer hemma än på många, många år. När jag gick uppför backen till mitt hus så kände jag en lycka gå genom kroppen. Hästarna mötte mig med nyfikna ögon och jag stannade upp. Allt detta är mitt. Det är bara mitt. Mitt hem och min borg. Om det är hingstar eller valacker som går i mina hagar spelar ingen roll. Värdet på mina hästar sitter hos mig. Inte i vad de är värt i aveln. Jag har valt mina hästar med omsorg och vill använda dem som jag själv behagar. Jag har inga drömmar om att rida flådiga hingstar. Däremot drömmer jag om att vara välkommen överallt och inte känna att jag måste hålla mig undan eftersom jag har hingstar. Jag vill inte att folk ska vara rädda för oss eller tycka att jag är skum eller inte förstå hur jag tänker som bor helt ensam och har hingstar. Jag tycker det är synd att det finns en hingstfobi i detta avlånga land. Det känns som att jag tagit mitt beslut. Jag måste kunna träna mina hästar under tak på vintern även efter att min tränare sålt sin anläggning. Jag varken kan eller vill isolera mig här, även om det är här jag helst vill vara.

Katastrofen som är på väg hit

Vinstjagande nyliberala friskolor får Chiles studenter att se rött.

?Utbildningssystemet i vårt land är en katastrof?, säger Fabian Araneda, från FECH, en av Chiles tre stora studentorganisationer. ?Skolan ska inte gå med vinst.?
Chile är en nyliberal mardröm och likheterna med Sverige inom skola och utbildning är fler än man kan tro. De senaste rapporterna från Skolinspektionen och Skolverket visar också ? än en gång ? att klyftorna i den svenska skolan ökar.
Det finns bara två länder i världen, Sverige och Chile, som tillåter att privata ­företag driver skolor, tar ut hur mycket vinst de vill och gör vad de vill med den. Men med den skillnaden att de chilenska ?friskolorna? till stor del betalas med privata skolavgifter ? de svenska är skattefinansierade.

Santiago är hett om sommaren, skolor och universitet är stängda. Men på Calle periodista José Carrasco Tapia, uppkallad efter en journalist som dödades under diktaturen, fortsätter arbetet på FECH:s kontor som vanligt. FECH är en av de viktigaste organisationerna bakom de senaste årens massiva studentprotester. Protester som skakade om det chilenska samhället i grunden och i praktiken avsatte två ministrar.
?Alla har rätt till gratis och bra utbildning?, säger Fabian Araneda. Han är blivande journalist som i slutet på förra året valdes till vice ordförande i FECH.
Tänk er en landskamp i fotboll på tv. Och så plötsligt, i en liten paus, säger Glenn Strömberg: Välj Täby gymnasium, mer än trettio år av erfarenhet ...
Så är det i Chile. När ungdomslands­laget i fotboll spelade en turnering i Mendoza direktsändes alla matcher. Plötsligt, i en paus, börjar den ena kommentatorn göra reklam för en privat skola som mot betalning ?kan garantera höga resultat på de nationella proven?.
Chile är en nyliberal mardröm och likheterna med Sverige inom skola och utbildning är fler än man kan tro. Snart kan vi vara där, om vi inte passar oss.

I Chile var det Augusto Pinochet som kommunaliserade skolan. I Sverige var det Göran Persson. Friskolereformen, som innebar att utbildning blev en lönsam marknad, genomdrevs av den borgerliga regeringen under Carl Bildt.
Precis som här är utbildning i Chile en mycket lukrativ verksamhet. Nya privata skolor och universitet poppar upp överallt. Det är lätt för företag att starta skolor, tillstånd delas ut lite hur som helst.
Nyligen tvingades en högt uppsatt politiker i Valparaiso att avgå, eftersom han utsett en kompis till dekan för den medicinska fakulteten vid Universidad Del Mar. När det blev känt att dekanen inte hade någon utbildning var skandalen ett faktum. Hela universitetet stängdes, och de som studerat ? hela eller delar av utbildningen ? får börja om från början. Men de stora studielånen är desamma, de måste betalas tillbaka även om utbildningen förklaras ogiltig.
I Stockholm har något liknande hänt: studenterna på de estetiska programmen i de privata skolorna Nackademin och Jensen education riskerar att bli utan giltiga slutbetyg. Utbildningen hade bedrivits utan tillstånd.

Innan militären tog makten i Chile 1973 var grundskola och gymnasium en statlig angelägenhet och gratis. Det fanns privata skolor tidigare, men de utgjorde bara en liten del. I dag har man ett skolpengsystem, liknande vårt, och bara de kommunala skolorna är gratis. Men de anses sämst, har de lägsta resultaten, och där hamnar de barn vars föräldrar inte har råd att gå någon annanstans. Så fort föräldrarna har en chans söker de sig därifrån. Många kommunala skolor kämpar med underskott och måste stänga igen eftersom elevunderlaget viker.
Låter det bekant?
Det finns fortfarande kommunala skolor som kan visa goda resultat, men de hör till undantagen. Ofta är det skolor med anor och traditioner där eleverna väljs ut genom hårda intagningsprov.
Här hemma föreslår moderaterna att eleverna ska få betyg redan i trean, i sin iver att ta över initiativet i skolfrågan från Folkpartiet. I Chile får de betyg från första klass. Och sållningen börjar ännu tidigare.
Josefa började på det kommunala daghemmet, men trivdes inte, det var så många barn och få vuxna. Föräldrarna sökte då ett privat ­dagis. De betalar nu 60?000 pesos i månaden för fyra timmar om dagen, en omöjlighet för de flesta. (Minimilönen i Chile är 200?000 pesos i månaden.) Men för att få en plats var Josefa tvungen att göra flera prov. Kunde hon bokstäver? siffror? färger? Hon iakttogs tillsammans med andra barn, skötte hon sig? Ja, Josefa fick en plats. Hon hade inte ens fyllt fyra.
Pinochet gjorde utbildningen till en marknad. Men den verkliga vågen av privata skolor kom under den första demokratiska regeringen 1989, då kristdemokrater och socialdemokrater regerade tillsammans.
?Det största problemet är att de två blocken som turas om att ha makten här i landet betraktar utbildning som konsumtion?, säger Fabian Araneda. ?Och inte som en rättighet.

Till skillnad från Sverige så är protesterna mot utbildningssystemet i Chile omfattande. Under 2011 ? och även 2012 ? har studenterna tillsammans med gymnasielever och fackföreningar genomfört stora demonstrationer över hela landet. Universitet och skolor har ockuperats, och runt presidentpalatset La Moneda i Santiago pågick en protest flera månader i sträck.
?Vi väckte hela landet?, säger Fabian Araneda, ?människor som aldrig deltagit tidigare i politiska protester demonstrerade nu. Vi var hundratusentals, ibland en halv miljon, ute på gatorna.?
FECH har en politiskt bred styrelse och alla beslut fattas med konsensus. Både höger och vänster är överens om kravet på gratis och god utbildning för alla. Men hur det ska gå till, och vad som är möjligt att förändra i det rådande samhället, har de olika åsikter om.

Fabian Araneda, som representerar anarkisterna, tror inte att presidentvalet i höst, där socialistpartiets Michelle Bachelet enligt opinionsmätningarna väntas återta presidentposten, kommer att förändra någonting.
?Nej, det nyliberala systemet slås fast i konstitutionen?, säger han. ?Vi kan förändra en del, men för att få en verklig förändring måste vi slå sönder hela systemet.?
Hur menar du då, frågar jag.
?Ja, bara att gå och rösta vart fjärde år räcker inte. Vi måste fortsätta mobilisera, det är en lång process. Det krävs en revolution.?

Kerstin Gustafsson Figueroa
6 maj 2013 12:08

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16729055.ab

Är på väg hem från Luleå. Vi har varit på teater. Den föll mig verkligen i smaken och jag landade direkt tillbaka i södern. Försöker att inte tänka för mycket på det jag lämnat. Självklart saknar jag mina vänner, mina lördagar på Markan, Kinatjorren på hörnet, stallet och att kunna gå till affären för att köpa frukost. Men nu är jag här och det är mitt hem. Jag älskar att vara här. Jag har fått lunch på Max och varje gång jag suttit på Max i Västerås så har jag fått tala om att detta är det norrländska alternativet.

På tisdag ska vi till ridhuset. På torsdag kommer hovis. Jag har tränat massor med Libero så han ska gå att verka utan bråk. På fredag är det dags för Cielo att skäras. Pratade precis med veterinären. De ska titta på Libero också. Han ska få sina sprutor och de ska se om det går att skära honom också hemma eller om jag behöver åka till kliniken. Funderar seriöst på om jag ska ta honom också. Han är en ängel men stressar upp sig otroligt i nya situationer och kan inte landa igen. Han är en känslig pojke. Funderar på om det verkligen går att tävla en en sådan häst?