Living my Dreams, det är mitt måtto. Att våga göra verklighet av sina drömmar. Jag har inom loppet av tre månader sagt upp mig på mitt jobb, fått ett nytt jobb som jag känner mig stolt över, jag har tagit över min morfars gård och jag har köpt min drömhäst. Det känns helt ofattbart att nu stå här, jag har gjort verklighet av de drömmar jag haft sedan jag var liten. Känner mig rätt så tuff. Självklart kommer det finnas dagar då jag inte känner mig så häftig men då ska jag bara tänka på alla kramar, alla presenter och lyckönskningar som jag fått de senaste tre dagarna. Jag blir otroligt rörd över hur jag på ett eller annat sätt lyckats sätta min prägel på folk i min omgivning. Mest stolt är jag dock över det beröm mina pojkar fick av transportkillarna. Mina underbara pojkar.

Nu i kväll har vårt äventyr börjat. Jag åkte ut till stallet. Groomade, avmaskade och pussade på mina spanska ädlingar. Grens kom exakt på den utsatta tiden. Vi lastade Cielo först. Han imponerade som vanligt. Tittade lite på mig när jag gav grimskaftet till den unga och übersnygga chauffören. Han tvekade dock inte, han klev direkt på och tyckte att det var värsta bästa kalaset. Han är en riktig filbunke. Gick iväg och hämtade Libero. Han kom snällt med. Hade hunnit se lastbilen och förstod vad som var på gång. Han tvärstannade när jag lämnade över grimskaftet och ville inte gå på. Jag gick mot honom och sa att vi ses snart, att jag ska hämta honom. Det lovar jag. Han klev på och fick syn på sin granne, Cielo. De såg så nöjda ut och Libero verkade lugn. De hade helt eget rum, längst bak i lastbilen. De fick gå på den långa men låga rampen. Det känns riktigt bra inför när Libero ska kliva av. Han gillar inte när det sluttar för mycket, då hoppar han ut. Pojkarna på Grens, lastade snabbt och metodiskt. Fanns inte en sportsmössa på att mina vänner fick en chans att bli rädda eller oroliga. Det otroligt breda och välkända pitemålet gjorde mig helt lugn. Jag kände att jag lämnade dem i trygga händer. Men det bästa av allt var att de var så nöjda med varandras sällskap. Det känns skönt att Libero får en kompis med sig. Han får resa så mycket. Lilla gossen. Ska bli skönt att få hem dem och få påbörja ett nytt kapitel i mitt liv.

I morgon åker jag uppåt tillsammans med Emme och Milla. Vi kör första etappen till Ö-vik och på fredag kör vi resten.

Vi är redo för avfärd. Om ca 20 minuter ska de lastas.

När vi kom ut till stallet för att lasta på Cielos speedcart på hästtransporten så fick min vita pärla syn på mig. Han gnäggade och gnäggade och ögonen bara lös. Lycka! Jag gick självklart dit och pysslade och strök på honom. Han hade bajsat i vattnet så det gick inte att dricka :( Jag diskade och fyllde på nytt. Han drack och drack. Vi myste lite till och sedan var jag tvungen att åka igen för att städa ur lägenheten. Liza kom förbi med fika. Vi hade det supermysigt där på golvet i min tomma lägenhet. Jag kommer att sakna Liza mest av allt tror jag (efter Emme förstås). Nu sitter jag på Max. Är så trött. Hästarna lastas mellan nio och elva i kväll. Ska sova hos Milla. Hon och Emme kommer med mig i morgon. Vi kör då de 51 mil som det är till Ö-vik. Då är det bara hälften kvar.

Tack alla för era snälla och peppande kommentarer från gårdagens inlägg. Det värmer att så många tror på Libero. Kram till er.