Jag tror att vi är i en kris Cielo och jag. Han testar mig som ett trotsigt litet barn. Han vägrar att låta mig komma nära honom. Jag får gå bakom och locka och locka, ändå går han iväg. Idag blev jag så less att jag drev iväg honom och gick iväg för att klappa på en av de andra fölisarna i stället. Då plötsligt kände jag en mule leka med mitt hår. När jag vände mig om så stod han där och var då väldigt samarbetsvillig. Jag tog på honom den nya fina lädergrimman som jag köpt. Den var storlek ponny men jag fick spänna åt allt som gick. Trots detta var den ändå lite stor.

Han ville dock inte komma med mig när vi skulle gå. Han stod stilla, helt stilla. Jag varken drog eller lockade på honom. Bara väntade...och väntade...och väntade. Solen sken och jag passade på att låta strålarna fångas av mina vinterbleka kinder. En av tvååringarna kom och knuffade på och då gick Cielo snällt med mig till grinden. Jag vände mig om och klappade den snälla kompisen som tack. Cielo hängde snällt på ut ur hagen och stod blickstilla när jag borstade honom. Orkade inte gå in utan valde att borsta ute i solen. De andra hingstarna röjde runt i hagen och var helt galna. Cielo reagerade inte det minsta. Han stod helt stilla och bara njöt av att bli borstad och kliad. Jag tog med honom till ridhuset och den här gången var det inte lika läskigt. Han börjar nog förstå att speglarna inte visar en häst...på riktigt. Vi stannade på gården och pratade med Anne, Cielo stod snällt och stilla. Han gick hela vägen till hagen bredvid mig och anpassade tempot efter mig. Jag tog av honom grejorna och packade ihop. När jag var på väg att gå så kom han i full trav mot mig och gnäggade. Så gullig. Jag förstod att han inte hittade sina kompisar och det var helt tydligt att han ville ha hjälp att söka. Ställde ner grejorna och gick in i hagen igen. Han hängde på mig. Vi tittade i skogen, ingen där. Ingen i ligghallen. Gick vidare och längst bort på ängen hittade jag dem. Ropade på Cielo som hamnat på efterkälken eftersom han blev hungrig när vi passerade maten. Han reagerade snabbt när jag visslade på honom. De andra hästarna kom för att möta honom. Lilla Cielo var varken orolig eller nervös över att vara ensam. Han tyckte nog att jag kunde göra jobbet, att söka kompisarna medan han käkade :) Busunge. När han förstod att jag hittat dem så sprang han till mig och passerade för att möta upp sina kompisar. Superlycklig. Jag vände för att gå tillbaka till grinden. Då hörde jag en gnäggning som jag kände igen. Jag kastade en blick över axeln och såg att Cielo kom mot mig. Gick dit och klappade honom. Sa hej då och trampade iväg med mina nyinköpta superbraiga skor.

Jag tycker vi ska skicka Sean Banan till schlagerfestivalen. Hoppas han vinner. Han är helt klart den roligaste och jag kan säga att jag blir riktigt glad när jag ser honom :D