Jag fortsätter att imponeras av min lilla fölunge. Idag har vi varit på en lång promenad med Anne och La Furia. La Furia är Annes fölsto. Cielo ser dock riktigt liten ut bredvid henne. Han är så liten och söt, behändig helt enkelt :) Jag tycker om att han är liten, det är svårt att vara sötare än Cielo. Som Anders säger: Han ser ut som en stor häst men i ett litet format :)

Cielo tyckte att det var superspännande att träffa Furia och att komma ut på nya äventyr. Han han uppförde sig exemplariskt. Blir så glad i honom! När vi gick hemåt så bestämde jag att det var vår tur att stänga vägbommen. Cielo hängde på och tyckte inte att det var det minsta farligt :D Han är så rolig för han hänger bara på mig vad jag än gör. Det är som att han är helt säker på att jag aldrig skulle lura in honom i några farligheter.

Väl tillbaka på gården så var han riktigt trött. Många nya intryck och långt att promenera. Tänk vad spännande tillvaron som fölunge kan vara. Jag är också helt slut. Det är ett tufft jobb att vara mamma ;) Ska nu sträcka ut mina ben på soffan och kolla tv innan jag tar tag i disken.

Jag har nu sett ett antal avsnitt av Ceasar, ni vet han som fostrar hundar eller deras ägare ;) Nemos ras, yorkshireterrier, verkar stå för en hel del avsnitt i denna tv-serie. Jag har i och med dessa avsnitt konstaterat att min lilla Nemo är väldigt rastypisk. Han är liten och otroligt söt men har en del egenheter som jag inte trodde att någon annan hund hade. Nu är det bevisat att han inte är ensam. Det värmer mammahjärtat. Jag har alltid älskat Nemo. Jag har älskat honom trots att han kan vara riktigt pestig och trots att jag borde skämmas över hur han egentligen uppför sig så sväljer jag bara.

Denna morgon vaknade jag av att han vände på sig, han lade sitt lilla huvud på min axel och tryckte sin lilla blöta nos mot min kind. Det är så man säger god morgon i vår familj. Han gör mig glad när jag är ledsen. Det är tur att jag har Nemo. Han lyfter min dag. När vi skulle ta vår promenad i morse så kände jag mig så här:

Lite vissen helt enkelt. Men som ni förstår av bilden så var jag inte den enda i detta hushåll som kände sig så. Väl ute så släppte jag lös Nemo i skogen. Vi kastade pinne och han var på ett strålande humör. Blir glad bara av att se honom springa runt i sitt nya fleecetäcke. Det är lika många stjärnor på det som han plockar ner till mig varje dag.

Nu är årets sportlov snart över. Runt om i Sverige finns det just nu ett antal barn och ungdomar som fasar för morgondagen. Av olika anledningar. Det känns hemskt att säga men det finns så mycket där ute som inte står rätt till. Samtidigt som jag kan anse att det är en lyx att kunna säga att det är tråkigt att vara i skolan. Det är en lyx att ens ha möjligheten att tycka att skolan är tråkig. Jag har varit lite vissen i några dagar. Jag gillar att vara ledig samtidigt som det ofta får mig lite på kant med mig själv. Jag tänker mycket när jag är ledig. Jag tänker på allt som är så orättvist. Nu pratar jag inte om mig själv och mina bagateller till problem.

Det finns många, in mina ögon, i-landsproblem. Att tycka skolan är tråkig är ett av dem. Jag är glad för att jag gjorde den resa som jag gjorde för några år sedan. Jag kan fortfarande komma ihåg detaljerna från den dagen då jag besökte familjerna som bodde ute i djungeln. Det var en lång dag. Jag hoppade in i jeepen klockan sex på morgonen. Sju timmar senare var vi ute i terrängen. Där bytte vi färdmedel. Den elefant som skulle frakta mig till den familj som bjudit in mig och min vän, gick ner på knä för att jag skulle ta mig upp. Jag fick en hacka placerad i handen. Det var med denna jag skulle kommunicera med elefanten. Jag skulle peta med den högra foten på höger öra om den skulle svänga till höger och med vänster fot på vänster öra om jag ville svänga vänster. Så långt var jag med. Det var inte så svårt, det svåra var trots allt att sitta på elefantens nacke utan att kana av :) När elefanten skulle stanna eller om den inte lyssnade så skulle jag ta min lilla hacka och banka den i pannan. Lät helt absurt men så fungerade det.

Tror jag satt på den där elefanten i över en timma innan vi var framme. När vi kom fram så kom befolkningen och tog emot oss. De var så glada och tjejen jag lärt känna, hon som bjöd hem oss var väldigt mån om att få visa oss runt. De hyddor som de bodde i var rena och prydliga. De verkade dock vara rätt så många som bodde i varje hus. De hade inte mycket mat men de delade gärna med sig av det de hade. De kokade en stor kastrull med ris och vi åt detta som att vi inte sett mat förut. De slevade upp nytt så fort vi hade slut. Jag kunde se att de inte var lika generösa med varandra. Det viktiga var att förse oss gäster med mat. Det värkte i mitt hjärta och jag log och sa att var jag mätt. Denna dag var verkligen en realitycheck för mig. Jag hade under min första vecka bara fått se de stora turistkomplexen. Jag hade funderat på vart alla de som arbetade på dessa turistanläggningar egentligen tog vägen när deras arbetsdag tog slut.

Jag har länge tänkt att jag ska åka iväg som volontär. Lära barnen att läsa och skriva. Se till att förse dem med mat för dagen. Samtidigt som jag känner att min lilla insats inte är så mycket i det stora hela. Jag kan bidra med så lite till ett problem som är så stort. De veckor eller månader som jag skulle stanna är kanske inte så mycket att offra för mig men det skulle säkert vara av betydelse för de som skulle träffa mig. Jag bara önskar att jag skulle få bidra med någonting och få se när barnens ansikten lyser av att få lära sig läsa och skriva. Låter kanske som att jag inte har koll på hur tungt mitt eget liv skulle bli i och med detta. Allt jag skulle få se och vilka kulturkrockar det skulle bli. Jag skulle aldrig någonsin kunna förbereda mig för detta men jag vet att jag skulle klara det. Att resa iväg som volontär är inte gratis och jag ska trots allt klara mig. Det är denna del som jag inte har helt klart för mig.

Detta är någonting som jag funderat på i flera år. Varje gång som jag bara vill komma bort och när jag känner att det jag egentligen gör här hemma inte är av så stor vikt så vill jag fly till de som verkligen behöver min hjälp. Låter som att jag drömmer om att rädda världen men det är inte riktigt vad det handlar om. Vet inte, det kanske bara är en egogrej?