Har precis dragit igång tvättmaskinen. Håller på att tvätta ALLA stallkläder. De ska saneras och packas ner i flyttkartonger.

Var vaken tidigt idag. Hade ut Libero i ridhuset. Han fick gå på lina. Överskottsenergi till bristningsgränsen. Han sprang och sprang. Plötsligt tog energin slut och då stannade han. Han hade motionerat klart helt enkelt. Han rör sig underbart och trots att den STORA magen tar emot så imponerar han på mig. Jag längtar till jag ska hoppa upp.

När han kom in i boxen så tryckte jag på off och han somnade medan jag fixade.

Tog ut Cielo. Han fick springa i ridhuset och var så nöjd med tillvaron. Var först stel men efter några varv var han mjuk och fin. Är kallt ute i snålblåsten.

Var helt färdig när jag kom hem i går kväll. All den nyfikenhet och nervositet som jag byggt upp under så många veckor släppte på samma gång som dörren till transporten öppnades. Jag bara dog (inte på riktigt förstås) när jag såg min nya stjärna. Han stod där lite orolig för vart han hamnat nu. När jag fick grimskaftet i min hand och ett förmaningstal från farbrorn som kommit med honom om att jag måste hålla mig undan, för min nya häst, han är rädd för rampen så kände jag i mitt hjärta att jag gör vad som helst för min lilla häst. Hade fast kunnat bära honom nedför rampen, så stark kände jag mig. Han stod länge och tittade, bara avvaktade. Han ville inte gå på det hemska. Plötsligt kom det två hästar ut från lilla ridhuset. Han började att gnägga, sedan förstod jag att han kommer. Han tog ett jättesprång ut och Liza lyckades på något sätt få detta språng på bild. För mig är det dagens bästa. Han gick sedan lugnt bredvid mig trots all uppståndelse. En stor men ändå liten och ståtlig häst har jag köpt mig och ännu en gång är jag otroligt nöjd över grisen i säcken. Jag är mer än nöjd, jag är överlycklig. Det gör ont i mungiporna och ansiktet har liksom träningsvärk av att le. Det är precis vad jag gör, så fort jag ser på eller tänker på honom.

Jag borstade honom och lade på ett täcke på kvällen. Han verkligen älskade att borsta sig. Att lyfta fötterna däremot, verkar inte alldeles lätt. Fram gick bra men var jobbigt, bak gick inte alls. Men det kommer med tiden. Att få på sig ett täcke verkade skumt men han accepterade det. Jag fick ragga tag på en bogbreddare till mitt Amigo täcke, någonting som jag aldrig kunnat tänka mig. Det satt väldigt tight.

Libero är en mjuk men ändå tuff individ. Vi är väldigt lik varandra. Sedan har vi ögonen, dessa fantastiska ögon. När de tittar på mig så ser de rätt igenom mig och den blicken är en blick jag känner igen så väl. Han har Dorados ögon. Jag hoppas att när vi väl lär känna varandra får samma relation också.

Nu ska jag ta med honom ut i ridhuset så han får röra lite på sig. Det blir spännande.

Anne tömde sin kamera och i inkorgen damp det ner massor av bilder!

Nu är han här! Älskade Libero. Lite orolig men en fantastisk individ. Jag kan inte säga annat än: Tack, Viktoria på Yeguada Vikinga PRE för allt! Du har gjort ett utomordentligt jobb och du har gjort mig till en väldigt lycklig tjej! Mer bilder är på gång.

Jag kastar prylar och onödigt trams hela tiden. Det tar en himla tid att få ordning på torpet när den mesta tiden går åt till att rensa ut all skit jag samlat på mig. Så fort jag öppnar ett nytt skåp så hittar jag en ny samling av bra och ha grejor. Det värsta är när jag hittar papper som jag snyggt arkiverat i någon pappersfolder. Urgamla papper. Tyvärr kan man inte bara skrapa ihop dem och kasta. Nej, manisk som jag är så måste jag självklart gå igenom varenda papper för att vara säker på att jag inte kastar någonting viktigt. Tröttsamt och tidsödande.

Längtar till den dagen då allt är snyggt packat ner i sina kartonger och redo för lastning.

Nu ska jag göra mig redo för snarken. I morgon är min näst sista dag på jobbet och ännu en gång sitter jag här och hoppas på att min vackra vita ska anlända i morgon.

Sitter med koppen, jag fått av en god vän, i min hand. Funderar på livet, tittar på rättningshögarna och drar en lättnadens suck över att allt snart är över. Har börjat inse mina begränsningar. Kan inte jobba mer än jag gör och det är ingen idé att stressa upp sig i onödan. Därför tar jag nu en kopp te och väntar på att det ska gå fyra minuter så jag kan gå iväg och ha lektion.

Fick ett meddelande om att de inte lastar från Malmö och åker till Västerås förrän i morgon. Vet inte orsaken men förmodligen är det halkan som stället till det. Jag blir galen av att bara vänta och vänta. Samtidigt som jag uppskattar att de inte kör min häst när de anser att det är riskabelt.