Att välja sin väg innebär allt som oftast att välja bort någonting efter vägen. Jag känner att jag valt helt rätt väg, ändå kan jag känna mig så rutten. Jag valde att lämna Emilia och hon är nog den som betyder mest för mig i hela världen. Älskade Emme. Men på något sätt var jag tvungen. Jag hade helt tappat bort mig själv och den glöd och gnista som jag en gång haft. Jag valde en väg i stället för flera och hamnade här. Det mest naturliga och egentligen självklara valet. Trots mitt val så går det inte en enda dag utan att jag kommer på mig själv fundera på vad Emme gör, om det går bra på förskolan, om hon äter ordentligt, vem det egentligen är som nu tar med henne ut och fikar eller äter glass på våra speciella dagar. Jag funderar mycket på allt jag missar. Emme har nu börjat på knatteridning. Hon verkar bli en hästtjej. Det gör att jag känner mig änu mer rutten. Hon är min hästflicka. Det är jag som ska visa henne in i den världen, det har jag alltid sett som min roll. Hon ska, på sitt sätt, förvalta mitt intresse och göra det till sitt genom att få möta de fantastiska individer som jag möter varje dag. Det var meningen att jag kulle bo där och finnas med på varje steg hon tog och det var jag som skulle köpa hennes första ponny. Jag skulle finnas där med henne, i stallet.

Jag är här, hon är där. Jag valde min väg och lämnade Emme. Men jag kände så starkt att det är här och bara här som jag skulle hitta tillbaka till den Nina som en gång lämnade de norrländska skogarna för att bosätta sig i Västerås. Jag har egentligen länge vetat att det skulle vara oundvikligt att inte återvända hit. Det är här mitt hjärta är. Visst är det mer bekvämt och logiskt ur hästsynpunkt att bo i södern. Men jag trivs här. Jag är lugn och trygg och skulle inte byta mitt liv ens för allt smör i Småland.

Jag kommer ihåg när min morfar blev sjuk. Han höll på att lämna oss och jag blev bara helt tom. Jag fick panik. Jag var på väg hem men min kloka mor stoppade mig. Hon bad mig avvakta och jag avvaktade. Morfar vaknade ur koman. Jag åkte självklart upp. Han satt i rullstol och när sköterskan kom med honom i korridoren så mötte jag honom. Han fick syn på mig och började att gråta. Han grät och grät medan jag kramade honom. Han kramade mig hårt, hårt och ville inte släppa. Det var hans nya sätt att kommunicera eftersom han tappat förmågan att tala. Jag var helt handfallen. Jag hade inte kunnat förbereda mig på vad jag skulle möta. Min starka och alltid friska morfar var plötsligt någon annan men ändå samma morfar. Med tiden lärde han sig att prata så jag förstod. Han upprepade ofta samma sak så fort jag träffade honom. Han tog mig alltid i sin friska hand så jag skulle komma närmare. Han sa alltid, 'jag skulle...jag skulle behöva...jag skulle behöva'. Längre än så kom han aldrig. Oftast grät han när han sade det. Jag frågade om det handlade om gården. Då sade han alltid. 'Jo, jo'. Jag frågade gång på gång om jag fick köpa den av honom. Han sade bestämt 'nej' varje gång. Till en dag då han sa 'inte köpa, få'. Jag spenderade nästan två år med att fundera. Vem skulle förvalta hans arv? Vem hade ens möjlighet?

Åren tickade på och besöken upp till norr blev tätare. Jag hälsade alltid på min morfar. Han grät varje gång han såg mig. Men varje gång jag kom hem såg jag förändringarna. Han tappade med tiden, ännu en gång det tal som han skapligt lyckats träna upp. Bara någon vecka innan julen 2011 kom samtalet som jag fasat för. Jag kände mig inte redo, jag var inte alls beredd att säga adjö. Min morfar hade somnat. Han orkade inte kämpa längre och en stroke släckte hans liv. Jag åkte upp tillsammans med min syster och vi höll varandra i handen när vi sade hej då till den person som betytt så mycket för mig. I januari kom Cielo till mig. Han hjälpte till med att fylla det tomrum som fanns i mig. Månaderna tickade på och jag älskade mitt lilla ostyrliga föl mer och mer för varje dag som gick. Han påminde så mycket om mig själv. Han var tuff och självständig. Ingen satte sig på honom. Under den våren kom vändningen. Jag hade börjat tänka, prioritera, hittat det som gjorde mig lycklig. Hösten 2012 kände jag att det liv som jag en gång valde inte passade in längre. Jag åkte upp och tillsammans med min mamma och pappa bodde vi i nästan en vecka ute på gården som min morfar förvaltat så väl. Jag såg de igenvuxna ängarna och byggnaden som jag bad honom bygga om till stall i stället för förråd.

När jag kom hem till Västerås igen så var jag i full gång med att planera upp min nya framtid. Jag behövde en förändring för att stilla min oroliga själ. Jag lyckades inte komma fram till vad jag egentligen ville. Jag började med att seriöst fundera på att byta jobb. Sökte sex olika jobb och fick dem alla. Där gjorde jag mitt val för framtiden. Julen 2012 bestämde jag mig och när jag kom upp åkte jag ut hit, till det som nu är min gård. Jag gick emot min morfars önskan och köpte loss gården från min mormor. Jag skapar mig just nu mitt imperium. Jag lever min dröm och har nog aldrig varit lyckligare än jag är just nu, men trots det så saknas fortfarande någonting. Jag saknar lilla Emme men mest av allt saknar jag min älskade syster. Snälla Milla, kom hem.

Har varit tomt på gården utan pojkarna. Men nu är de äntligen hemma! Helt odramatiskt lastade vi dem och åkte. Helt tyst i vagnen och när vi kom hem lastade jag ut Libero först. Han kom snällt med mig till hagen. Släppte honom och han väntade snällt på Cielo. Cielo gick lika lugnt och snällt bredvid mig. Mina guldpojkar! Bättre hästar än mina hade jag inte kunnat få!